Bortglömd:(

Igår var det inte bra med mig. Idag är det inte heller något bättre. Ändå vaknade jag i morse och ännu en dag var kommen. Jag kunde inte riktigt fatta att jag hade vaknat. Jag önskade egentligen att jag hade somnat in för gått, få slippa känna smärtan som jag har inom mig. Men den finns inom mig och verkar inte heller försvinna. Vad ska jag göra? Det känns som ingen bryr sig om mig. Men jag vet att det finns de som gör det där ute. Men dem visar det på ett konstigt sätt tycker jag. Tänk om jag skulle släppa taget om mitt liv. Tänk om jag skulle sluta andas. Skulle ni sörja mig? Skulle det finnas någon Ir några som saknade mig. Jag vet ärligt talat inte det längre. Ingen kommer fram till mig och säger jag älskar dig. Ingen kommer fram till mig och kramar om mig. Ingen säger att allt kommer att bli bra. Jag börjar tvivla på att jag har människor där ute som bryr sig om mig. Jag förstår att många kanske mår dåligt, men jag mår också dåligt. Men finns ni för mig? Ikväll har jag varit hos en kompis och funnits till hands för henne. Hon mår inte heller bra just nu. (Går inte in på detalj varför). Men det kom upp för mig att jag finns för andra, men finns någon Ir några för mig. Kan jag veta att jag har någon jag kan ringa å att gråta ut hos. Har jag någon jag kan ringa å säga du måste komma nu. Nej jag känner att jag faktiskt inte har det just nu. Just nu så ägnar jag mera åt andra än vad jag ägnar åt mig själv. Ni tycker säkert jag e egoistisk men så här känner jag just nu. Jag känner att jag skulle behöva ha någon hos mig som håller om mig när jag somnar. Men jag får som jag göra alla andra nätter lägga mig i en tom säng utan någon vid min sida. Tårarna kommer säkerligen att rinna när jag lägger ner mitt huvud på kudden ikväll. Det gjorde dem igår. Då somnade jag gråtandes till sömns. Det var en hemsk känsla. Alla tankar spelades upp då, tankarna om att ta sitt liv, tankar om att förlora någon man älskar. Ja tankarna om att inte leva längre. Det är tankar jag ofta har i mitt huvud. Det är inte många som vet om det men nu får ni reda på det. Det kan kännas skönt ibland att skriva om vad man känner och tänker. Jag känner mig ensam å ledsen för det mesta. Jag känner att jag inget har att leva för just nu. Jo familjen förstås:) å min sjuka mormor som också snart kanske går bort. Men när hon är borta. Vad har jag då att leva för? Ingenting känns det som just nu. Jag vill förklara för er hur jag egentligen mår. Men jag tycker det är lättare att skriva det jag vill få fram och ha sagt. Men nu börjar det verkligen bli långt. Men ni måste förstå att jag menar allvar med det jag skrivit om. Jag mår inte alls bra, även om jag alltid är glad och skrattar. Det är lätt att varje morgon ta på sig en mask och dölja sitt riktiga jag. Visa världen att allt är toppen när det i självaste verket är piss å pina. Jag vill hellre visa mig stark, glad, positiv än att visa att jag är deppig, självmordbenägen och att livet håller på och rasar för en. Inte ens min familj vet egentligen hur jag mår. Jag pratar inte så mycket med dem om hur jag egentligen mår. Det blir mest att jag säger allt är okej och att jag överlever. Men jag överlever kanske inte. Det beror helt på hur den närmaste tiden blir. Jag vill må bra, jag vill kunna njuta av livet som vilken 21 åring som helst. Men jag gör inte det. Jag försöker just nu att kämpa och vakna varje morgon. Men imorgon vaknar jag förhoppningsvis Ir det måste jag för visa kompisars skull. Men vill jag vakna? Å vaknar jag verkligen för mina vänner skulle eller vaknar jag för min egen skull. Det vet jag inte och det är inget jag kan svara på just nu. Men nu börjar klockan bli mycket på dygnet och jag borde verkligen försöka sova. Jag ska ju som sagt försöka att öppna mina ögon imorgon och se vad dagen har att erbjuda. Hoppas något bättre än vad den hade att erbjuda idag.