Varför är livet så orettvist:(

Nu var det bra längesen jag skrev ett glatt blogginlägg, men jag måste dessvärre göra er lite besvikna på att även detta inlägg blir ett sorgset inlägg. Nu har det gått 2 år och 3 dagar sen min allra bästa kompis Anna gick bort. I söndags var det årsdagen av hennes bortgång. Då hade det redan gått 2 år sen. Tänk vad tiden går fort egentligen. Kan inte riktigt fatta att hon har varit död i 2 år redan. Saknaden efter henne är lika stor nu som den var då. Kan inte fatta hur jag egentligen ska kunna gå vidare med mitt liv utan henne som stöd vid min sida. Alla människor tjatar om att livet går vidare trots att man har förlorat någon man älskar. Men gör man verkligen de? Går ens liv verkligen vidare utan en enda tanke på att man nyss har förlorat någon man älskar. Jag kommer alltid att tänka på Anna och minnas henne som den underbara människa hon var. Men ända sen den dag hon somnade in så har jag försökt leva vidare med mitt liv. Men det är enormt tufft eftersom jag saknar henne så mycket. Jag vet att hon är på en bättre plats och att hon vakar över mig. Men jag vill ju hellre ha en Anna som lever här på jorden och som inte är i himlen.

I söndags då det var exakt 2 år sen så grät jag inte ens. Jag kunde inte gråta även om jag kände att jag behövde det så kom det inga tårar på hela dagen. Utan istället kommer tårarna nu. Eller de har kommit varje kväll när jag lagt mig i sängen och släckt lampan. Då smyger tårarna fram. Det känns otroligt jobbigt att jag inte kan gråta när jag har människor runt mig som skulle kunna trösta mig. Men ändå håller jag smärtan och tårarna kvar inom mig. Jag skulle verkligen behöva ha någon som håller om mig och som jag kan gråta ut hos. Men de enda jag kan göra de för bor nästan 40 mil ifrån mig och min närmaste kompis i sthlm hon mår inte heller bra just nu. Då vill man ju inte belasta henne med sina egna bekymmer när hon har sina egna. Men det är svårt att låta bli att gråta själv när man mår dåligt men samtidigt vill hjälpa andra. Jag vet att det finns dem som mår ännu sämre än jag för tillfället. Men jag skulle verkligen behöva ha någon att gråta ut för. Känner att jag har sååå mycket smärta inom mig som bara vill ut. Jag har dessutom i några dagar nu velat göra något som jag absolut egentligen inte får göra. Men undra om någon/några skulle bry sig om jag skar mig! Jo det finns människor som skulle bry sig. Men skulle jag bry mig? Varför ska jag leva? Har jag något att leva för. Det känns som ingen egentligen bryr sig om mig. Det är ofta jag känner mig ensam, övergiven, rädd och alldeles förtvivlad och inte veta vart jag ska ta vägen. Jag vet att min familj älskar mig och bryr sig om mig. Jag vet också att några vänner vill att jag ska leva vidare. Men orkar jag det egentligen. Inom mig har jag en smärta som aldrig vill försvinna. Jag känner mig värdelös, oduglig ja det finns inte ord till vad jag tycker om mig själv. Jag tycker inte heller jag är snygg, söt som alla säger att jag är. Är det något fel på mig? Jag hittar en massa fel på mig själv och inte hjälper det att alla säger att jag duger som jag är. Jag tror jag aldrig kommer hitta mitt livs stora kärlek. Jag kommer få leva ensam livet ut. Jag vill inte det och därför vill jag heller inte leva längre. Det är många stunder i mitt liv som jag tänker på att ge upp allt. Alla säger att jag är otroligt stark som person och att jag klarar allt om jag bara vill. Men jag tror att den tiden är för bi. Jag klara inte att komma ur min sorg i mitt hjärta och själ. Jag känner en sådan smärta så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Vill bara sätta rakbladet mot handleden och dra och sen se blodet rinna. Då äntligen kanske smärtan inom mig försvinner. Men jag vet att dör jag så är det många som dör med mig. Å den ångesten kan jag inte leva med. Att veta att andra dog för min skull. Mår jag dåligt och vill ta mitt eget liv så gör jag det själv. Ingen annan ska behöva lida för att jag inte orkade leva vidare. Nu låter det som jag tänker ta livet här och nu. Men det ska jag INTE. Men tankarna finns där och ibland vill man bara ta bort smärtan och försvinna till en plats där allt är bra och ingen smärta finns så lång ögat når. Men ni kan vara lugna än tar jag inte mitt liv. Jag skulle förstöra inte mitt liv utan även många, många andras liv också om jag försvann. Men jag känner mig så ensam och skulle vilja att någon kom och höll om mig. Allt någon aldrig släppte taget om mig. Anna hon var en sådan kom och bara kramade om mig. Hon kunde komma och krama mig utan anledning. Hon ville alltid visa att hon fanns vid ens sida när man behövde någon. Anna lämnade aldrig mig och jag lämnade aldrig henne heller. Jag kommer aldrig hitta någon som hon. Ingen kommer älska mig som Anna gjorde. Därför gör det så ont i mitt hjärta att tänka på att Anna inte finns mera. Hon kommer ALDRIG mer kunna krama mig. Det gör ont i mitt hjärta att inte få säga till henne hur mycket jag älskade och älskar henne. Jag vill ha någon som jag kan få hålla om och som kramar om mig och säger:

– Jag älskar dig och släpper aldrig taget om dig. Det är du och jag nu och för alltid.

Jag vet att det finns människor där ute som tycker om mig för den jag är. Men ändå känner jag mig inte tillräklig. När jag säger att jag älskar någon så är det som att ingen riktigt tror mig när jag säger så. Det gör mig ont i hjärtat när någon tror det. Det finns personer i mitt liv (nämner inga namn) som betyder allt för mig. Utan dem och jag hade inte suttit här idag. Men ändå känns det som det fattas något. Ni säger att ni älskar mig, men ibland visar ni det på ett konstigt sätt. Det är liksom som om jag inte finns ibland. Jag vill finnas för de som betyder allt för mig, men jag vill också att någon/några ska finnas för mig. Jag vill få krypa upp i någons famn och att den säger:

– Allt kommer att ordna sig. Det ska jag se till. Jag finns för dig, släpper aldrig taget.

Men det är inte många som har sagt det till mig. Men Anna var en sådan person som kunde säga så till en. Hon sa ofta det till mig och hos henne kunde jag gråta när som helst hos. Det saknar jag otroligt mycket.

Nä nu börjar inlägget bli VÄLDIGT långt. Men jag kände att jag var tvungen att lätta mitt hjärta. Allt håller på att brista hos mig nu. Känner hur tårarna bränner i ögonen. När jag lägger mitt huvud på kudden ikväll så kommer jag gråta mig till sömns. Å ensam hemma är jag också. Nä usch nu kommer tårarna. Men jag hoppas ni inte blir allt för oroliga för mig, jag klara mig alltid. Har jag klarat mig till idag så klarar jag mig nog ett tag till. Men var rädda om dig/er och dina närmaste vänner och säg ofta till dem hur mycket dem betyder för dig/er. Imorgon kan det vara försent att säga något.
Ha nu det så bra så hörs vi snart igen. Sov så gått på er alla.

Kramar från eran Johanna