Våga anta utmaningen:D

- Vilket är det mest pinsamma band du lyssnat på? Spice girls :D
- Vilken färg har din cykel? Jag har ingen cykel
- Blondin eller brunett? Jag just nu vet jag inte vilken färg jag riktigt har:P
-Vilken färg har du på texten på msn texten? Röd :)
- Vilket stjärntecken är du? Vädur ^^
- Rakar du av dig dina ögonbryn? Nej
- Har du husdjur? Ja, en katt och en hund <3
- Vilket smeknamn gav din mamma dig när du var liten? Jajja för det var det jag kallade mig själv när jag var liten :D
- Är du kär i någon just nu? Nä inte just nu
- Har du brutit på tyska för att imponera på en kille/tjej? Nej
- Har du sagt "lol" någon gång under ett samtal? Haha ja många gånger
- Har du ätit godis för hundra kronor? Nej, jag äter inte godis :)
- Vad är du beroende av? Mobilen, Mp3, vännerna, familj m.m.
- Vad har du för fobier? Att bli ensam och övergiven
- Berätta detaljerat det äckligaste du har ätit? Hmm..
- Hur lång är du? 1.07 ;)
- Om du var ett verktyg, vad skulle du vara då? Hm... hammare kanske :P
- Sover du med gosedjur? Jaaaaaaa min lilla tiger <3
- Vilken mobil har du? Sony Ericsson :)
- Vem var den senaste du fick mms av? Hm.. Vet inte..
- Vem var den senaste du fick sms av? Jossan :)<3
- Vem ringde dig senast? Pappa <3
- När duschade du senast? Igår
- Vem tänker du på nu? Jossan, Disa, mamma<3<3<3
- Om du fick ge 25 miljoner till någon vem skulle du ge det till då? Jag skulle ge pengarna till någon fond som hjälper svårt sjuka människor i andra länder.

Jag blev utmanad av Elinor:) Nu vill jag utmana Jossan, Sofia och Anton

Abba - Thank You For The Music

I'm nothing special, in fact I'm a bit of a bore
If I tell a joke, you've probably heard it before
But I have a talent, a wonderful thing
'Cause everyone listens when I start to sing
I'm so grateful and proud
All I want is to sing it out loud

So I say
Thank you for the music, the songs I'm singing
Thanks for all the joy they're bringing
Who can live without it, I ask in all honesty
What would life be?
Without a song or a dance what are we?
So I say thank you for the music
For giving it to me

Mother says I was a dancer before I could walk
She says I began to sing long before I could talk
And I've often wondered, how did it all start?
Who found out that nothing can capture a heart
Like a melody can?
Well, whoever it was, I'm a fan

So I say
Thank you for the music, the songs I'm singing
Thanks for all the joy they're bringing
Who can live without it, I ask in all honesty
What would life be?
Without a song or a dance what are we?
So I say thank you for the music
For giving it to me

I've been so lucky, I am the girl with golden hair
I wanna sing it out to everybody
What a joy, what a life, what a chance!

So I say
Thank you for the music, the songs I'm singing
Thanks for all the joy they're bringing
Who can live without it, I ask in all honesty
What would life be?
Without a song or a dance what are we?
So I say thank you for the music
For giving it to me

Det gör så ont inom mig:(:(:(

Jaha så var man hemma igen efter en trevlig kväll på Träffstugan:) Men tyvärr så är jag inte alls lika glad som jag var när jag åkte dit:( Det kom upp jobbiga känslor som jag inte trodde skulle komma fram men som tyvärr gjorde de ändå:( Tack Disa, Jossan & Soffan för att ni finns å stöttar mig♥ ♥ ♥ Vad skulle jag göra utan er? Jo INGENTING!!
Jag har verkligen inte alls mått bra idag:( Jag önskar att man kunde vrida tillbaka klockan igen. Önskar att både Clara å Anna fanns i livet igen och att jag inte skulle behöva kämpa med mina ätstörningar. Men tyvärr är det försent:( allt hemskt har redan hänt.
Jag har förlorat 2 underbara människor i mitt liv. Samt att mina ätstörningar har funnits som en del av mitt liv i 7 år. Vad ska jag ta mig till? Kommer allt bli bättre med tiden? Eller är jag dömd till att leva som jag lever idag. Leva med smärtan inom mig. Leva med ångesten över att behöva äta. Ja det är frågan de. Men jag tror ingen egentligen kan svara på de frågorna. Det kanske är så att jag måste gilla läget liksom. Att jag måste börja förstå att jag ALDRIG mer kommer få tillbaka Anna eller Clara hur mycket jag än vill. Men det gör ont i mig när jag tänker så:(
Jag vill ha tillbaka dom. Men jag kan inte de. Men jag vet att både Anna & Clara kommer vaka över mig. Trots att dom inte finns på jorden. Jag har mina vänner som älskar mig, jag har min familj som älskar å stöttar mig. Men ändå känns det som det fattas något enormt inom mig.
Den känslan går inte att beskriva.
Som en nära vän sa till mig idag:
- Försvinner du så vet jag väldigt många som kommer sakna dig Johanna.
- Du är underbar, vet du de.
När hon sa det då var tårarana väldigt nära. Men jag kunde inte gråta. Jag ville visa mig stark & inte börja gråta som ett litet barn. Fast det är just det jag gör nu när jag skriver detta inlägg. Mina tårar rinner å det känns som dom aldrig kommer sluta rinna. Men tids nog så kommer nog också tårarna ta slut. Jag har gråtit så himla mycket under detta året. Jag trodde inte man kunde gråta så här mycket som jag har gråtit. Frågan är om man kan gråta ännu mer eller om detta är det mesta man kan gråta. Jag vill inte gråta mera men ändå gör jag de. Jag somnar till gråtandes till sömns mer eller mindre varje natt. Å det vill jag inte göra längre men ändå gör jag det. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur min stora sorg.

Jag vet inte om jag kan leva med smärtan längre..... //Johanna

JIPPIE DISCO IGEN:D

Ikväll kl. 18.30 - 23.00 är det DISCO på Träffstugan:) Jag kommer komma å dansa loss hela kvällen:)
Hoppas NÅGRA fler kommer:)

Någon som vill dansa med mig:P

Rosabandets månad

GLÖM INTE ATT DET NU I OKTOBER ÄR BRÖSTCANCERNS MÅNAD. OKTOBER ÄR ROSA FÄRGENSMÅNAD FÖR ATT STÖDJA BRÖSTCANCERN SOM ÄR DEN VANLIGASTE CANCERN KVINNOR FÅR IDAG. MÅNGA BLIR HELT FRISKA MEN DET FINNS OCKSÅ VISA SOM TYVÄRR INTE KLARA SJUKDOMEN Å DESSVÄRRE AVLIDER.

JAG FÖRLORADE NYSS EN ANHÖRIG I JUST CANCER. DOCK INTE BRÖSTCANCER MEN DET ÄR & VAR LIKA HEMSKT ÄNDÅ.

DÄRFÖR TYCKER JAG DET ÄR VIKTIGT ATT MAN SKÄNKER EN GÅVA TILL CANCERFONDEN FÖR ATT BIDRA SÅ FORSKNINGEN KAN GÅ FRAMÅT Å GÖRA SÅ FLER Å FLER MÄNNISKOR BLIR BOTADE FRÅN SIN CANCER. FORSKNINGEN GÅR FRAMÅT MEN DET BEHÖVS MER PENGAR TILL FORSKNINGEN. SÅ GE DITT BIDRAG ELLER GÅVA. OAVSETT OM DEN ÄR LITEN ELLER STOR. ALLT TAS TACKSAMT EMOT:)

Segaste dagen på länge:P

Idag har det varit en sån här seg dag. Jag vaknade klockan 10 av att min assistent kom. Sen gick jag upp å duschade vilket typ tog hundra år;):P Men väl klar i duschen å påklädd så käkade jag frukost. Det blev mackor med te. Mumsigt var det:) Sen har jag typ bara slappat framför tvn hela dagen. Har planerat lite inför morgondagen då jag ska till Skärholmen å besöka mitt gamla gymnasium:) Så jag var tvungen att gå igenom morgondagen med min assistent som ska jobba då. Det var hon som jobbade idag som jobbar imorgon också. Det känns bra för henne trivs jag med:) Annars har jag väl inte gjort något speciellt idag. Jag var å handlade lite också på eftermiddagen. Sen vid 16 kom pappa å Silja hem så då satte jag mig å myste med Silja en stund. Sen fixade jag å min assistent lite saker inför imorgon. Sen fick hon faktiskt gå för dagen. Så nu sitter både jag å pappa vid varsin data å chattar:D:P Så blir det när vi båda inte har något annat för oss. Jag ska strax gå ut i köket å kolla om jag hittar något gott att äta. Har inte ätit middag ännu. Varken jag eller pappa har någon fantasi på vad vill vi laga idag. Så idag blir det nog lite för vad vi känner. Med andra ord blir det inte så mycket mat för min del. Men något måste jag äta för annars är det visa personer som kommer bli arga på mig om jag inte äter något. Så något ska jag äta, men jag har ingen direkt idé om vad bara. Men jag hittar säkert något ätbart hemma:) Men så här har min dag idag sett ut i helhet i alla fall. Det har varit en ganska soft dag idag. Men det kan behövas ibland. Nä nu måste jag ta mig i kragen å göra något vettigt:D Kan ju inte sitta här å blogga hela kvällen. Dessutom måste jag ut en sväng med hunden. Det är tydligen min tur att ta kvällsrundan idag:P Men vi får väl se om det blir jag eller om det är pappa som trots allt tar den:) Hihi^^

Nu får det vara nog för idag:) Vi hörs en annan dag!

Kramar Johanna

Måndag idag

Idag har jag varit hemma med Silja å bara myst:) Vi har varit ute på långpromenad till Hagaparken också:) Det var jätteskönt. Silja tog dessutom ett dopp i Brunsviken:P Men hon fick inte det egentligen men hon hoppade i innan jag hann hejda henne:P Så dagen idag har faktiskt varit jättemysig. Men nu har jag istället väldigt ont i mitt högerben.
Av någon anledning så har jag mer smärta på kvällarna än vad jag har på dagarna av någon konstig anledning. Så var det inte för någon vecka sedan. Då hade jag istället mer ont på dagarna än kvällarna. Men jag har ju min smärtlindring som jag snart ska ta för den delen:) Jag har också hunnit med några ärenden på Solna centrum idag. Hann dessutom med en snabbfika på donken tillsammans med min assistent:) Så nu är jag väldigt trött så jag tänkte passa på att sätta mig till rätta framför tvn ett tag innan jag ska hoppa i säng. Vi hörs å ses:)

Ha det så gött så länge allihopa:)

Kramar Johanna

Till en ängel<3

Jag vill inte känna så här:( Men ändå gör jag de. Jag vill att Kenan ska få sitt straff. Han tog ifrån oss alla en underbar människa. Clara Hermelin som var så ung, hon hade hela livet framför sig. Hur kommer Ronya få det utan sin mamma? Visst hon har många kring som bryr sig om henne å tar hand om henne. Men ändå, man vill inte växa upp utan sin mammas trygga famn. Men nu måste Ronya tyvärr göra de:( Växa upp å bli en vacker flicka, en underbar kvinna som ska ta världen med stormsteg. För det vet jag att Clara hade velat att hennes dotter skulle göra å bli. En stark människa som klarar alla världens utmaningar man är med om. Men nu måste Ronya växa utan sin mamma. Det är inte rättvist. Varför tog Kenan hennes liv? Ville han sin dotter illa? Eller gjorde han det bara av ilska? Ja frågorna är många men kommer vi någonsin få svar på dom? Det tvivlar jag på. När jag sitter på rättegången så känner jag både sorg, ilska & förtvilan över att inte kunna göra något. Jag vill bara att Kenan ska få sitt straff. Att han ska veta vad han har gjort, att det han har gjort är något man inte gör. Inte mot någon, inte ens mot den man hatar mest i hela världen. Jag skulle ALDRIG kunna skada någon även om jag kanske hatar personen så skulle jag inte ta dennes liv. Att Clara blev mördad är helt ofattbart. Ingen trodde att det skulle kunna hända henne. Clara var ju bara Clara. Hon skulle inte skada honom. Hon ville bara inte leva längre tillsammans med honom. Hon älskade inte honom längre. Men varför går man å dödar någon bara för att personen inte vill vara tillsammans med en längre? Jag känner Clara väl. Jag vet att hon gjorde bra val i sitt liv. Om hon inte älskade honom så skulle hon lämna honom. Men det är inget fel med det. Man kan inte tvinga sig till att älska någon man inte älskar. Så funkar det inte här i världen. Men ändå tog han hennes liv den 1 juni 2009. Ingen kommer någonsin kunna förlåta honom för vad han har gjort. Ingen kommer visa medlidande för honom. Inte jag i alla fall. Jag vill för tillfället inte ens ha Kenan i Sverige. Han kan åka tillbaka till sitt land där han hör hemma. Ingen vill ha han i Sverige. Man tar inte ett litet barns mamma ifrån den. Men han har tydligen bevisat att det finns visa människor som är sååå j***a dumma så dom gör det ändå. Jag lovar att jag kommer göra allt för att Kenan inte ska få vårdnaden om Ronya. Hon hör hemma hos Gabriell å Fredrik som är Claras mamma å pappa å hennes syskon. Ronya borde få växa upp i trygg miljö där hon redan har bott under nästan hela hennes första år. Ronya har många som älskar henne inklusive jag. Jag vill att hon ska växa upp i trygga händer å få bli självständig å lika stark i sig själv som hennes mamma var. För det är så vi minns Clara. Hennes utstrålning, positiva inställning till livet. Hennes styrka å mod. Clara var också en väldigt aktiv tjej som gillade att ha många bollar i luften. Å det tror jag Ronya också kommer att ha. Hon kommer brås på min sin mor. Det är jag 110% säker på. Men jag kommer den dagen Ronya vill veta vad som hänt sin mamma. Berätta allt om Clara, hur hon var som person, hur hon levde å hur hon hade velat att det skulle bli med sin dotter. Å nog det som är viktigaste av allt, berätta hur mycket Clara älskade sin dotter. För det gjorde hon verkligen även om det inte alls var lång tid Ronya fick med sin mamma. Men Clara kommer leva vidare i oss andra. Både igenom hennes syskon, oss kompisar men framför allt igenom Ronya som är hennes egna kött å blod.

Jag kommer föralltid att minnas Clara för den underbara vän hon var till mig. Jag har lärt mig så himla mycket av Clara å det kommer jag bära med mig resten av mitt liv. Jag älskar henne<3<3<3<3<3

Å jag kan LOVA dig Clara Hermelin att jag kommer finnas där för Ronya så länge jag lever. Jag kommer stötta henne i allt. För jag tror Ronya kommer behöva personer runt i kring sig som kan finnas å stötta henne i hennes motgångar men även då det går bra för henne.

Tillägnat åt Clara Hermelin & hennes familj
Ni ska veta att ni finns i mina tankar dag som natt<3

Hur det är att ha assistent igen

Hej allihopa!

Jag måste be om ursäkt att jag inte har skrivit blogg på länge. Men det har hänt ganska mycket på sistone. Men det är något jag berättar om senare.

Idag tänkte jag skriva ett blogginlägg om hur det är att ha assistans igen. Jag har ju inte haft personlig assistent på typ 11 år. Jag måste ju säga att det var en helomvänding från att inte behöva ha hjälp av en assistent till att plötslig behöva det igen. Jag opererades i båda benen för en tid sedan på Karolinska sjukhuset i Solna. Det var en stor operation jag genomgick som tog 7 timmar. Jag låg inne på sjukhus i 14 dagar. Det var 14 VÄLDIGT långa dagar ska ni veta. Jag är van att bara vara inlagd i max 5 dagar å nu plötslig så låg man inne i 2 veckor. Men när denna operation gjordes så visste jag att jag inte skulle klara mig själv på väldigt länge efteråt så därför skrev jag en ansökan till kommunen om att jag nu behöver assistans när jag kommer hem från sjukhuset eftersom båda mina föräldrar jobbar heltid bl.a. Så det var bara att skriva en ansökan å skicka in den. Men jag var väldigt orolig att dom skulle neka mig assistans eftersom jag är så självständig i vanliga fall när jag inte är ny opererad å har gips på ena benet å bandage på det andra. Därför blir det nog svårare för mig att skaffa assistans nu. Men det gick som en dans att få assistans under hela tiden jag har gips å även ett tag efter. Jag kan just nu inte göra någonting själv. Varken gå på toa, klä på, duscha m.m. som jag har klarat av tidigare. Det är stor omställning för mig att plötsligt inte kunna göra saker själv på egen hand. Men det är ju de assistenter är till för. Kunna underlätta i vardagen så man ändå kan leva ett "normalt" liv i alla fall. Så nu har jag assistans i 8 timmar å 45 minuter varje dag (måndag till söndag). Det är 6 tjejer som ska gå på schema hos mig. 5 av dom har jag träffat men det är en kvar som jag faktiskt ska få träffa imorgon som ska gå intro. tillsammans med en annan assistent som jobbar med mig imorgon. Jag trivs jättebra med de assistenter jag har fått. Vi funkar alla perfekt med varandra. Jag har dessutom en barndomsvän som assistent. Det var pappa som sa att hon behövde jobb. Så därför fick hon börja hos mig. Hon känner mig väl så det känns bra att hon jobbar med mig. Vi har kul ihop hon å jag, det kan nog mycket bero på att hon är ganska ung å jag vill gärna ha unga assistenter. Jag som person är ju aktiv å gillar att hitta på saker om dagarna m.m. Men det är ganska ovant att fortfarande ha assistenter igen som hjälper mig med allt. Men jag kommer ju vänja mig eftersom det är lång tid kvar som dom måste jobba med mig. Men hur är det egentligen att ha assistent igen? Jo ska jag vara ärlig så är det enorm trygghet å veta att det finns någon som kan hjälpa mig med allt jag behöver hjälp med. Någon som finns i närheten så fort det är något. Men det finns saker fortfarande som assistenterna inte riktigt vet om mig. Mina ätstörningar till exempel är något som jag inte riktigt har talat om att jag har. Men jag kan tänka mig att någon av dom som har jobbat hos mig nu ett litet tag har nog märkt att det är något som stör mig kring mat å måltider. Men än så länge så har ingen sagt något till mig. Hon som ska jobba med mig imorgon hon har nog kommit på att det är något fel med mat å mig. Men än har hon inte sagt något. Jag vet heller inte om jag ska berätta något eller hålla det för mig själv. Egentligen är det nog bra att jag berättar något men jag är samtidigt väldig rädd att berätta något. Jag är nog rädd för vad dom ska tänka om mig mig när dom får reda på att jag har ätstörningar. Ändå ska det inte vara något problem för dom, dom ska ju bara hjälpa mig med det jag inte kan klara av själv. Men mina ätstörningar är en del av mitt liv. Det har ju tyvärr gått så långt nu att jag måste leva med dom tills jag blir helt "frisk". Jag är bättre idag än vad jag var för några år sedan men ändå är jag inte helt "frisk" ännu. Min bulimi är nog däremot helt bort. Jag har inte fått något återfall i det i alla fall. Så nu är det aneroxian jag kämpar med. Jag har många kring mig som bryr sig om mig å vill att jag ska bli frisk igen. Så hjälp får jag både från närstående och människor utifrån. Men mest från människor som känner mig väl. Jag har en kompis som stöttar mig speciellt mycket, utan henne hade jag nog inte varit här där jag är idag. Hon puschar på mig även de dagar som känns tyngst. Det är skönt att ha henne vid min sida. Sen har jag nu berättat för en av fritidsledarna som jobbar på den ungdomsgård jag hänger på i veckan. Det känns också bra att hon vet så kan man få lite stöttning dära också. Men mitt största hinder nu är att berätta för de assistenter som jobbar med mig. Men jag får ta det när jag känner mig redo om inte dom själv kommer fram till mig å frågor varför jag inte äter eller varför jag äter väldigt lite. När jag gick på gymnasiet så var det många som märkte utan att jag var tvungen att berätta för dom att jag hade ätstörningar. Det var som att dom assistenterna där var vana med att ha elever som hade/har ätstörningar. Men så hoppas jag inte att fallet var. Men det finns en statistik som säger att 3 av 5 flickor i åldrarna 15 - 20 år har ätstörningar. Å den största åldersgruppen går ju på gymnasiet i den åldern. Så det kan nog stämma att jag inte var den enda eleven på skolan som hade/har ätstörningar. Men det är mitt eget fel att jag har hamnat i den situation som jag är i idag. Men vad den egentliga anledningen är kan jag tyvärr inte svara på. För det vet jag ärligt talat inte själv. Något hände när jag var 15 år å gick i 9:an. Sen dess har jag haft ätstörningar. Men det har funnit perioder då jag har mått väldigt bra å faktiskt kunnat ätit lite men sen har det funnits dagar då jag inte alls har ätit något på hela dagen eller till å med flera dagar. Men jag kan inte klandra någon annan för att jag har ätstörningar. Det är bara mitt egna fel. Jag tycker helt enkelt inte om mig själv som person, gillar inte min kropp å mitt utseende. Jag vill se bättre ut än vad jag gör. Men när andra säger att jag är söt å snygg då tar jag det till mig. Men jag själv kan inte säga något sådant om mig själv. Jag har aldrig egentligen gått på utseende hos andra personer. För mig spelar det ingen roll hur någon ser ut. Det viktigaste är vart man har sitt hjärta. Men hos mig själv så är tydligen utseendet ett stort problem. Jag har försökt få hjälp med mina tankar men än har det inte lyckats å jag vet ärligt talat inte om det kommer lyckas. Men jag hoppas självklart på det. Vi får väl se, tat en dag i sänder som mamma brukar säga till mig. Men det positiva i mitt liv just nu är att jag har fått assistans å att det funkar. Sen är det ju att jag har min familj å mina vänner som stöttar å finns hos mig. Så idag mår jag väl hyfsat bra i alla fall. Men just nu är jag väldigt trött för klockan är 00.32 på natten:P Så det har blivit hög tid för lilla mig att nanna:).

Nu blev denna blogg väldigt lång:) Men så kan det bli ibland när jag har mycket skriva om å dela med mig av.
Nästa blogg kommer handla om Clara Hermelins rättegång mot sin ex-pojkvän som mördade henne den 1 juni 2009.
Jag kommer skriva om hur den var, vad som sagt å vad domen blev. Men det kommer jag inte att skriva om förrän hela rättegång är klar. Det kan vara känsligt att skriva om det som händer å har sagt just nu. Men nu vet ni vad ni har att vänta er i nästa blogg.
Tills dess får ni alla ha det så bra. Å är ni orolig för mig så kan ni alltid skicka ett mail till mig på Delfin_jojon@hotmail.com
Men jag tar en dag i taget å kämpar vidare.... Det hoppas jag ni andra också gör å glöm nu inte å säga att ni älskar era närstående:)

Massa varma hälsningar Johanna