Mitt liv just nu

Imorgon är en annan dag!

Men frågan är om det kommer bli en annan dag. Hur ska jag kunna gå vidare med mitt liv nu?
Efter allt detta. Inte räcker det att man förlorar sin allra bästa kompis 1 gång utan att man ska behöva gå igenom det igen. Clara du var en ängel som kom till oss från himlen. Men nu finns du inte längre här hos oss. Men du finns i våra hjärtan och där hoppas jag du ska stannar för all framtid. Men sen händer det en massa annat just nu med mig.

Det känns som alla lämnar mig en efter en. Snart kommer jag stå ensam kvar och inte ha någon vid min sida. Är man 22 år så ska man inte behöva förlora så här många vänner som jag har gjort under 7 år. Först gick Manne bort, sen Anna, sen Rickard och nu Clara. Ska detta fortsätta eller finns det ett slut på det hela. Jag vet inte längre om jag orkar kämpa:(
Varje dag blir kampen mot smärtan större & större. Jag är rädd att det till slut rinner över och jag ger upp helt. Just nu hittar jag inget hopp om att jag ska klara mig igenom ett sorgarbete igen. Jag har ju egentligen inte gått vidare med mitt liv sen Anna gick bort. Jag försöker kämpa varje dag för att kunna andas och inte ge upp mitt liv. Många gånger har jag bara velat lagt mig ner, somnat in och ALDRIG mer vaknat.

För vem lever jag egentligen för?

Jo min familj, min släkt och kompisar så klart. Men när alla lämnar mig så har ju ingen kvar att leva för. Mina föräldrar är helt ovetande om hur jag egentligen mår. För dem döljer jag mitt rätta jag. Men varför gör jag de?
Varför kan jag inte visa att jag mår dåligt när jag gör de?
Jag gör nog det, döljer mitt rätta jag för att skydda min familj, mina vänner ja alla som känner mig. Jag vill INTE att dem ska lida med mig. Dem har ju sina egna liv att ta hand om. Inte ska dem behöva genomgå mitt helvete.
Men det är klart, både mamma och pappa vet vilka som har gått bort. Dem vet hur nära jag stod dessa människor. Vissa av dem stod jag lite närmare än andra. Men sorgen efter dem är lika jobbig ändå. Inte nog med det så har jag ju de andra problemen som verkar väldigt små just nu.

Därför har jag bestämt mig att jag nu ska börja om från början. Bli en helt ny Johanna. Inte alls tänka de tankar jag tänker, se mig själv som jag ser mig.
NEJ NU FÅR DET VARA SLUT PÅ ALLT!
En kompis sa till mig igår:
- Vet du att om inte du mår bra Johanna, så mår inga andra bra heller. Jag mår inte bättre för att du inte gör de. Jag vill gå vidare med mitt liv, men jag kan inte för att du inte gör det. Därför måste du från och med nu ta tag i ditt liv. Annars vet jag inte vad som kommer hända.
Jag tänker inte säga vem som sa det men den personen som sa det står mig väldigt nära. Därför var det hjärtslitande att höra de orden. Men jag tror också det var bra att jag fick veta hur det låg till. Det är väl självklart att jag INTE vill att mina närmaste vänner ska må dåligt bara för att jag gör de. Ska jag må dåligt ska jag göra de själv, INGEN annan ska behöva bli lidande pga. mig.
Men tyvärr så visade det sig vara så att det var någon som blev det. Men den personen satte stopp för det igår. Men det jag mest undrar nu.
Hur ska jag kunna bli frisk?
Hur ska jag kunna bli det på kortast tid?
Jag har varit sjuk i 7 år, ska allt förändras bara på en dag, natt, 1 vecka, 2 veckor. Jag vet ärligt inte när jag kan bli helt frisk.
Men MÅSTE det ske nu så visst. Jag vill inte förlora fler vänner än vad jag redan har gjort:(
Hellre tar jag livet av mig isåna fall. Men finns det någon/några där ute som känner att dem vill stå mig nära.
Ir kommer alla backa undan nu bara för att jag ska börja ta tag i mitt liv istället för att stötta och finnas där. Jag kan gå igenom detta själv och visst till största delen så måste jag ju göra det. Eftersom det är mitt liv det handlar om.
Men alla vi behöver ha någons om finns till hands i alla lägen. Jag har många vänner där ute, men frågan är om någon verkligen är villig att börja mitt nya liv tillsammans med mig och hjälpa mig om jag behöver.
Det känns inte alls kul och veta att jag förtillfället känner mig helt ensam, övergiven, lämnad m.m.
Inatt har jag legat och tänk på en massa olika saker. Bl.a. har jag tänkt på varför jag ALLTID förlorar de personer som står mig närmast. Ända sen jag gick i årskurs 4 har det varit så.
Jag är idag 22 år men förlorar förtfarande vänner som står mig nära. Inte bara igenom att personerna går bort utan jag förlorar dem på andra sätt också. Antingen blir dem trötta på mig och mina problem Ir så är det något annat jag gör som jag egentligen själv inte vet vad jag gör för fel. Det var en annan sak en kompis sa till mig igår också (nämner inte vem). Du tar för mycket plats ibland Johanna, dina problem tar ofta över allt. Kan inte du bara vara dig själv!
Den glada, positiva, roliga, snälla & omtänksamma Johanna som vi alla känner. Inte den ledsna Johanna som inte alls tänker positiva saker om sig själv till ex. Vi är många som saknar den Johanna vi en gång lärde känna. Den Johanna vill vi ha tillbaka:)
Men då kommer min fråga.
Hur ska jag kunna komma tillbaka till den Johanna? Det händer en massa saker i ens liv under till ex. 7 år nu då som jag har varit sjuk. Jag har ju också mitt under min sjukdomstiden pluggat 1 och 1/2 år i Småland, jag har flyttat från mamma till pappa, jag har tagit studenten och jag har blivit vuxen. Det är bara några av sakerna som hänt mig under dessa 7 år. Jag har ju också pluggat 4 år på gymnasiet av dessa 7 år.
Men jag vill bli frisk, jag vill tillbaka till den Johanna jag en gång var. Men jag kan ju inte backa klockan 7 år och få allt ogjort. Därför är det bättre att börja om helt från början. Börja sitt nya liv så att säga. Börja leva livet som en 22 åring.
Sommaren kommer ju nu, värmen kommer, ja nu borde man ju verkligen njuta av livet. Sommaren är ju min bästa årstid på året. Men samtidigt är det också en av de jobbigaste årstiderna Ir har varit en av de jobbigigaste årstiderna för mig. Jag har inte tyckt om att visa mig lättklätt Ir jag tycker fortfarande det är jobbigt att göra det. Eftersom jag inte riktigt är nöjd med min kropp. Men jag kan bli nöjdare om jag bara lär mig tycka om mig själv för den jag är. Många säger att jag är snygg, söt och verkligen har en kropp som många vill ha.
Men varför vill jag då inte ha min kropp? När jag tidigare i våras var riktigt vältränad pga. simningen och Puffa styrketräning. Då gillade jag min kropp. Men sen hände det en massa saker som gjorde att jag la upp all träning lite på hyllan och då blev plötsligt min kropp inte alls duglig längre för mig:(
Men det ska jag ändra på. Men innan jag börjar mitt nya liv helt. Så vill jag veta en ärlig sak av alla som känner mig.
Både de som står mig jättenära, nära och mindre nära.

FINNS DET NÅGON/NÅGRA SOM KOMMER FINNAS DÄR FÖR MIG?
SOM KOMMER STÖTTA OCH PUSCHA PÅ MIG NÄR JAG BEHÖVER DET. NÅGON/NÅGRA SOM KAN KOMMA FRAM OCH MIG EN KRAM DÅ OCH DÅ Å SÄGA. FAN VA BRA DU ÄR JOHANNA.

Er Johanna