Mina egna tankar

Vad är äkta kärlek egentligen? Finns det någon äkta kärlek eller är det bara någon som människan har hittat på. Ja jag vet faktiskt inte. Jag har gått å funderat på de faktiskt. Om alla människor någon gång kommer finna den riktiga kärleken. Nu har ännu en sommar snart gått å jag har fortfarande inte hittat min stora kärlek. Jag trodde jag hade gjort det men så var inte fallet. Men det gör mig faktiskt ingenting egentligen. Jag har en massa vänner som älskar mig, Så kärlek får jag fast från vänner å familj. Så kärleken av dom borde räcka. Jag har heller egentligen inte tid att leta efter någon att dela resten av mitt liv med just nu. Jag trivs som singel. Visst visa stunder så önskar man att man hade någon man kunde få krama om å hålla handen med:) Men jag har faktiskt några att hålla handen å krama med. Mina vänner som betyder allt här i världen<3<3<3 Dom ger mig den kärlek, trygghet å värme som jag behöver för att må bra. Så varför behöva hitta sin drömprins/prinsessa när man kan ha sina vänner vid sin sida istället. Vännerna är för mig det viktigaste som finns utan dom å jag är inte hel. Dom gör så jag vill fortsätta leva.

Även de dagar då jag bara vill ta slut på mitt lidande så finns mina vänner där å stöttar mig. Hjälper mig med allt som jag behöver hjälp med. De stöd jag får av mina vänner kan jag inte få av någon jag vill dela mitt liv med. Så hitta den man vill börja sitt nya liv med å älska tills döden skiljer oss åt får nog vänta.

Just nu har jag VÄLDIGT mycket med mig själv. Som jag har berättat tidigare så mår jag inte alls bra egentligen. Även om det på utsidan om mig ser ut som jag mår toppen så gör jag inte de. Dels har jag mina ätstörningar sen 7 år tillbaka men sen också mina självmordstankar som ständigt finns inom mig. Dem har jag bara haft i några år men tillräckligt länge för att jag ska ha skurit mig några gånger. Att ha självmordstankar är inte att leka med, det är något man måste ta på allvar när man har de. Det kan faktiskt sluta så illa att man skadar sig så allvarligt så det inte finns någon hjälp att få å till slut dör man. Ja nästan var tredje person som skär sig gör det till döds därför att dom skär sig på ställen där man absolut inte får eller ska göra de. Jag har än så länge inte skurit mig så pass allvarligt att jag nästan har tagit livet av mig själv. När jag skär mig så gör jag det för att jag vill slippa smärtan inom mig. Jag tror att när jag ser blodet komma så sipprar smärtan ur kroppen på mig. Men i själv verket så är det inte så. Jag ger ju egentligen mig själv bara mer skada när jag skär mig. Jag har nu inte skärt mig på väldigt länge å har heller inga planer på att göra de. Men visst det har varit svårt att försöka sluta skära sig. Självmordstankarna finns ju kvar trots att jag har slutat skära mig. Å dom vet jag just nu inte hur jag ska bli av med. Mina vänner vet jag försöker få mig på andra tankar när självmordstankarna kommer. Nu sen min absolut bästa kompis Clara miste sitt liv så har tankar varit hos mig ofta, lite för ofta om jag får säga de. Jag själv har inte valt att ha självmordstankar å ätstörningar. Men eftersom jag hamnade i stor kris i mig själv när jag var 15 så var det så enkelt att välja bort maten. Det slutade i att jag plötsligt fick aneroxia å bullimi. Jag har blivit bättre å idag äter jag om man genomför mig för typ 5 år sen. Då åt jag nästan ingenting, kanske någon frukt eller drack ett glas vatten. Jag blev dessutom expert på att dölja mina ätstörningar igenom att säga att jag inte var hungrig när det var dags att äta eller att jag gick å spydde direkt efter jag hade ätit. Å om jag hade ätit vill säga. Jag vill fortfarande helst inte äta idag men jag gör de ändå. Jag har förändrats men jag har fortfarande lång väg kvar. Att bli fri från sina ätstörningar går inte över på en natt. Det är rehabilitering som tar tid. Å det handlar om att jag själv måste ta steget till att börja äta igen. Jag äter idag men det kan bli att jag ofta vill gå å spy upp det på en gång efter eller att jag äter väldigt lite som bara några tuggor å sen säger jag att jag är mätt. Så jag håller min medelvikt hela tiden. Jag varken går upp eller ner. Jag ska inte berätta vad jag väger men det är alldeles för lite egentligen. Fast det är svårt att avgöra eftersom jag har en funktionsnedsättning å är bara 107 cm lång. Jag ska väl väga runt 40 - 43 kg. Men jag väger långt under de. Jag försöker kämpa till att nå min målvikt men eftersom jag fortfarande tycker det är jobbigt att äta så kommer det nog ta lång tid innan jag har nått målet. Jag är på god väg å jag har motivationen till att klara det. Men frågan är bara om jag kommer göra de. Mina vänner å min familj har ALLDIT funnits vid min sida å hjälpt mig. Jag hoppas verkligen dom kommer göra det i fortsättningen också. För än är jag inte helt frisk å jag kan behöva all hjälp å stöd jag kan få. Jag skulle också vilja ta kontakt med flera ungdomar mellan 18 - 25 år som har ätstörningar eller självmmordstankar. Det kan vara bra att dela med sig av sina tankar kring att vara sjuk. För sjuk det är faktiskt det jag är, men jag smittar inte men att ha ätstörningar är en sjukdom. Jag kan inte riktigt sätta finger på vad som utlöste min sjukdom men jag vet att det hände något när jag var 15 år gammal. Sen dess har jag inte mått till 100 % bra alltid. Visst visa dagar är bättre än andra. Så ibland då har jag mått hyfsat bra å faktiskt klivit ur sängen medan andra dagar då har jag bara krupit ännu längre ner under täcket å inte kommit upp ur sängen. Men så kan det vara å jag kan inte förutse hur kommande dag kommer bli. Den kan vara bra men den kan också vara dålig. Som idag till ex. idag har det varit en sån här mitt emellan dag. Det har varken varit jättebra eller jättedålig. Men jag kom upp ur sängen i alla fall å jag har dessutom kunnat vara med 2 kompisar också<3 Att vara med vänner gör att jag faktiskt klarar mig igenom dagarna. Vännerna gör så att mitt liv är värt att leva. Dom älskar mig för den jag är:) Å så hoppas jag att det kommer vara i fortsättningen också. Det är svårt att prata om ätstörningar å självmordstankar med andra. Men igenom min blogg så kan jag få lätta på mitt hjärta. Jag begär inte att alla ska förstå å tycka synd om mig. Jag vill bara att fler som känner mig ska ha en förståelse till varför jag inte alltid mår bra å varför jag inte alltid vill äta. Dom vänner som står mig närmast (nämner inga namn, ni vet vilka ni är) dom vet att allt om mig å min sjukdom. Det är också dom som hjälper å ställer upp för mig. För dom behöver jag inte förklara något. De liksom bara vet allt. Skulle det till ex. vara någon dag jag inte kommer upp. Då finns det några jättenära vänner till mig som jag kan ringa å säga:
- Idag är det en dålig dag. Jag tror inte jag kommer upp ur sängen.
Då brukar ofta den jag ringer till säga:
- Vill du att jag ska komma?
Men ibland kan det bara räcka med att jag får prata med någon som vet hur jag har det å som vet vad jag går igenom. Jag har många vänner, men det är få som verkligen vet allt om mig. Jag själv valt att inte berätta allt för alla. Det är av olika anledningar som jag inte säger till alla. Dels har inte alla med mitt liv att göra. Men sen finns det dom som bara säger:
- Ryck upp dig! Ta tag i ditt liv nu. Jag kan inte hjälpa dig, det är bara du som kan hjälpa dig själv.
Så då tycker jag att jag kan undanhålla lite saker för vissa. Det är inte de jag behöver höra. Jag behöver istället höra.
Jag finns här för dig, jag ska hjälpa dig. Vad som än händer så finns jag här. Å det har inte många sagt till mig. Dom som har det dom menar verkligen. Medan andra säger. Du kan ringa mig 24/7 men sen när jag väl gör de så säger dom till slut. Jag orkar inte höra längre Johanna. Allt ska bara handla om dig. Jag då, jag kanske också mår dåligt. Dom som säger de kan sluta säga den finns för mig 24/7 om dom VERKLIGEN INTE MENAR DE. Så det så. Nu har verkligen jag gått in djup på mitt liv. Samtidigt tror jag att allt detta som kom upp nu behövde komma upp. Jag får liksom lätta på mitt hjärta igenom skrivandet i min blogg. Dessutom vet jag att många följer mitt liv i bloggen. Å självklart undrar säkert en massa av er hur jag egentligen mår. Jag tar ju på mig en mask varje morgon som kanske inte riktigt visar mitt rätta jag. Men det är sååå lätt att dölja sitt rätta jag. Jag har nu gjort det i 7 år. Dolt mitt rätta jag alltså. Men för de vänner som står mig närmast så har jag inte gömt mig bakom en mask. För dom kan jag visa mitt rätta jag. Även om jag vill gråta, skratta eller bara sitta tyst. Jag kom ihåg en kompis som sa till mig en gång.
Johanna varför måste du dölja ditt vackra ansikte? Du är ju helt underbar som person å ditt ansikte är verkligen det sista man vill se innan man somnar. Å det har satt sig in mitt hjärta:) Men det är sällan någon säger något sådant till mig nu för tiden. Men det händer. Så jag har sakta men säkert bestämt mig att jag mer å mer ska visa mitt rätta jag. Oavsett hur andra vill. Vill jag gråta så ska jag få de. Behöver jag någons som håller om mig så hoppas jag någon gör de. Att få kärlek å vänskap av mina vänner är jätteviktigt för mig. De vet de vänner som känner mig väl.

Nu börjar klockan dra iväg å jag känner väl att jag har öppnat mig nog för idag. Men nu har ni fått en liten inblick i mitt liv å hur jag lever å mår idag. Jag tar varje dag som den kommer!!!! Speciellt nu när jag sörjer mina 2 ABSOLUT BÄSTA tjejkompisar Anna Persson som gick bort den 15 februari 2007 & Clara Hermelin som gick bort den 1 juni 2009<3 Det är en procedur att få låta mig själv få sörja mina vänner som inte längre finns i livet. Att förlora dom var bland det värsta som hänt mig. Å sorgen efter båda 2 är lika stor nu som den dagen dom lämnade livet på jorden. Men jag vet att dom är otroligt nära mig. Jag vet att dom kan se å höra mig. Dom kommer vaka över mig så länge jag lever. Det känns tryggt:) Så med Clara å Anna som mina änglar å mina vänner vid min sida så kommer jag klara mig igenom allt jobbigt. Det vet jag. Men ta vara på varandra, imorgon kan du ha mist någon du inte ha sagt att du älskar. Så en mening man INTE kan säga för mycket är:

JAG ÄLSKAR DIG!!! Å den meningen vill jag rikta till alla mina vänner, min underbara familj å min släkt för övrigt<3<3

Det får avsluta min blogg för denna gång // Johanna