Jag tar dagen som den kommer....

Hej hopp i höstmörkret!

Idag är det söndagen den 15/11 -09 & klockan är 20.02 på kvällen. Idag har det var en okej dag. Förutom att jag vaknade med mina jobbiga tankar som jag har:( Men så fort jag hade messat Jossan & fått svar av henne så kändes allt plötsligt bättre. Hade dessutom en väldigt lång sovmorgon idag, vaknade kl. 11.00 av att mamma kom in & frågade om jag ville äta frukost tillsammans med henne å pappa. Det ville jag så klart eftersom det väldigt längesen bara vi 3 åt frukost ihop. Nu undrar ni säkert varför mamma plötsligt var hemma hos mig å pappa. Jo så här är det. Mamma kom hit igår kväll för att sova här 1 natt med mig. Pappa ville sova hos sin flickvän Karin å det fick han ju så klart. Men eftersom jag fortfarande behöver en massa hjälp pga mitt gipsade ben så var någon tvungen att sova hos mig om pappa sov borta. Så det blev mammas tur att få göra det denna helg. Men det var mysigt att ha mamma här. Mamma å jag träffas inte så ofta längre eftersom jag bor hos pappa på heltid. Så all tid jag får tillsammans med min mamma blir jag bara glad av. Så därför åt vi frukost ihop alla 3. Karin pappas flickvän skulle ha en kurs hemma idag så därför kom pappa å Silja hem redan kl. 10.30. Både jag & mamma låg å sov då. Vi hade lagt oss hyfsat sent inatt så vi var inte alls pigga på att gå upp tidigt idag. Men kl. 11.30 då gick jag upp för att göra pappa och mamma sällskap vid frukosten. (Mamma hade gått upp lite tidigare än mig). Men när mamma hade kommit in å väckt mig redan kl. 11.00 så låg jag å myste en stund i sängen. Det var tyvärr då som tankarna kom tillbaka:( Tankarna kommer oftast när jag är själv eller när jag bara är ensam och har massa tid att tänka. Jag försöker varje dag att låta bli att tänka på det som ständigt finns i mitt huvud. Men det är svårt:( Vissa dagar är bra dagar då jag nästan inte alls tänker på sånt jag inte borde. Men sen kommer dom som ett brev från posten. Helt oförberett alltså. Jag har under flera tillfällen berättat om mina självmordstankar & tankar kring mig, min kropp m.m. En sån som jag borde inte ha dessa tankar. Men tyvärr så har jag de. Det är inte många som vet om vad jag går igenom men igenom min blogg så kan man få en liten blick i hur jag har det & vad jag egentligen kämpar med. Inte nog att jag ska kämpa med de tankar jag har. Jag har dessutom mina ätstörningar som jag måste kämpa med. Jag måste kämpa varje dag för att kunna ta något att äta. Just nu är jag i en period då jag faktiskt äter lite. Men det kan förändras på 1 sekund. Bara för att det har varit en bra dag idag så behöver det inte bli så imorgon. Självklart hoppas jag att morgondagen också ska vara en bra dag för mina ätstörningar. Men det kan lika gärna vara en dålig eller VÄLDIGT dålig dag. Det är inget jag vet i förväg så här. Jag har i alla fall nu kontakt med en dietist som förhoppningsvis kan visa mig mot rätt väg. Jag har fått näringsdrycker som jag ska dricka varje dag när jag känner att jag inte klarar av att äta "riktig" mat. Av någon konstig anledning så är det lättare för mig att få i mig näringsdrycken än att äta mat. Det är också väldigt mycket svårare att ta ur sig det man fått i sig av näringsdrycken. Alltså till ex. att spy upp det du fått i dig. Jag har ju under flera år kräkts upp det som jag har ätit eller druckit. Jag har liksom inte velat ha något i magen. Ingenting ska få vara i min kropp. Jag blir ju bara fetare då:( Såna tankar är ju de tankar jag ständigt får kämpa med dagligen. Jag vet att jag INTE är ensam. Det finns många tjejer & killar där ute som har samma problem som jag. Därför vågar jag vara öppen med mina problem. Jag vågar berätta hur det egentligen ligger till med mig. På ett sätt känns det lättare för mig att få skriva om mina ätstörningar & självmordstankar här på bloggen. Det gör att jag inte längre behöver behålla något inom mig. Till slut kan man inte hålla något inom sig. Man pallar inte mer, man kan inte ta den smärta som finns inom en när man tänker så som jag till ex. gör. Jag kan än idag inte komma på varför jag har dessa tankar och mina ätstörningar. När jag var liten gillade jag mig själv. Visst jag visste att det var något som var annorlunda med mig eftersom jag hade/har ett funktionshinder. Men allt började när jag var 15 år. Någonting hände mellan årskurs 9 och första ring på gymnasiet Jag började plötsligt känna att jag inte dög som jag var, att jag inte var vacker. Att ingen skulle vilja kunna älska mig. Att jag inte var duktig i skolan m.m. Men sen gick jag in i väggen när jag gick i andra ring på gymnasiet. Jag tog på mig för mycket för att bevisa till mig själv & för andra att jag också kunde vara duktig. Det gjorde att under halva årskurs 2 på gymnasiet så läste jag bara 50% av alla ämnen jag skulle läsa. Jag var tvungen att ta bort hälften. Annars hade jag måsta hoppa av skolan. Det blev för jobbigt helt enkelt. Det fanns dagar då jag inte ens kunde kliva upp ur sängen på morgonen. När man är där då är det allvarligt. Som tur var hade jag en fantastisk mentor som hjälpte mig. Men sen så började jag läsa på heltid igen och till slut hade jag klarat hela gymnasiet Jag är förvånad att jag överhuvudtaget klarade de eftersom jag innerst inne hade annat att kämpa med samtidigt som jag skulle vara den här glada, positiva, duktiga och snälla eleven som jag var. Mina ätstörningar var det nästan ingen som visste om under gymnasietiden. Förutom mina 2 bästa kompisar Anna & Clara som visste om de. Dom kämpade med mig dag som natt. Dom tvivlade ALDRIG en dag på mig att någon gång så kommer jag vara fri från både ätstörningar och mina självmordstankar. När jag hade dom båda vid min sida så visste jag att jag skulle klara allt. Men tyvärr så kämpar jag än idag med samma ätstörningar & samma självmordstankar. Speciellt nu efter de 2 tragedier som jag har varit med om under de sista 2 åren. Då jag 2007 förlorade Anna och nu 2009 förlorade Clara. Nu när jag har förlorat dom 2 som har hjälpt mig mest så känns allt hopplöst. Men så fann jag min underbara vän Josefin<3<3<3 Du kom verkligen som en räddade ängel till mig. Jag vet inte vad jag hade gjort om inte du hade kommit. Du har hjälpt mig otroligt mycket den senaste tiden. Du har stöttat mig i ALLT. DYGNET RUNT! Både när det gäller självmordstankarna & ätstörningarna. Jag hade för längesen gett upp hoppet om inte du hade funnits vid min sida. Det kan jag ärligt säga. Jag hade för längesen somnat in å få vara med mina 2 änglar Anna & Clara. Men istället så lever jag vidare idag & fösröker kämpa med de jag måste kämpa emot. Det är också mycket tack vare mina underbara vänner & min familj som gör att jag fortsätter kämpa idag. Hade jag inte haft dom så hade jag också gett upp för längesen. Jag vaknar nu varje dag tack vare dom. Så kämpa vidare ska jag väl försöka göra lite till i alla fall. Jag kan inte lova något men jag får ta en dag i taget. Kan verkligen inte planera framåt. Att jag vaknar imorgon är det första steget jag måste ta. Så nu är det bara att ta dagen som den kommer å förhoppningsvis så mår jag bättre imorgon än vad jag gör idag. Vi får helt enkelt hoppas på de:)

Er Johanna