Det gör så ont inom mig:(:(:(

Jaha så var man hemma igen efter en trevlig kväll på Träffstugan:) Men tyvärr så är jag inte alls lika glad som jag var när jag åkte dit:( Det kom upp jobbiga känslor som jag inte trodde skulle komma fram men som tyvärr gjorde de ändå:( Tack Disa, Jossan & Soffan för att ni finns å stöttar mig♥ ♥ ♥ Vad skulle jag göra utan er? Jo INGENTING!!
Jag har verkligen inte alls mått bra idag:( Jag önskar att man kunde vrida tillbaka klockan igen. Önskar att både Clara å Anna fanns i livet igen och att jag inte skulle behöva kämpa med mina ätstörningar. Men tyvärr är det försent:( allt hemskt har redan hänt.
Jag har förlorat 2 underbara människor i mitt liv. Samt att mina ätstörningar har funnits som en del av mitt liv i 7 år. Vad ska jag ta mig till? Kommer allt bli bättre med tiden? Eller är jag dömd till att leva som jag lever idag. Leva med smärtan inom mig. Leva med ångesten över att behöva äta. Ja det är frågan de. Men jag tror ingen egentligen kan svara på de frågorna. Det kanske är så att jag måste gilla läget liksom. Att jag måste börja förstå att jag ALDRIG mer kommer få tillbaka Anna eller Clara hur mycket jag än vill. Men det gör ont i mig när jag tänker så:(
Jag vill ha tillbaka dom. Men jag kan inte de. Men jag vet att både Anna & Clara kommer vaka över mig. Trots att dom inte finns på jorden. Jag har mina vänner som älskar mig, jag har min familj som älskar å stöttar mig. Men ändå känns det som det fattas något enormt inom mig.
Den känslan går inte att beskriva.
Som en nära vän sa till mig idag:
- Försvinner du så vet jag väldigt många som kommer sakna dig Johanna.
- Du är underbar, vet du de.
När hon sa det då var tårarana väldigt nära. Men jag kunde inte gråta. Jag ville visa mig stark & inte börja gråta som ett litet barn. Fast det är just det jag gör nu när jag skriver detta inlägg. Mina tårar rinner å det känns som dom aldrig kommer sluta rinna. Men tids nog så kommer nog också tårarna ta slut. Jag har gråtit så himla mycket under detta året. Jag trodde inte man kunde gråta så här mycket som jag har gråtit. Frågan är om man kan gråta ännu mer eller om detta är det mesta man kan gråta. Jag vill inte gråta mera men ändå gör jag de. Jag somnar till gråtandes till sömns mer eller mindre varje natt. Å det vill jag inte göra längre men ändå gör jag det. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur min stora sorg.

Jag vet inte om jag kan leva med smärtan längre..... //Johanna