Dagens under....

Idag åt jag glass för första gången på VÄLDIGT länge. Tänk er, jag Johanna åt glass utan att få panik å känna ångest. Glassen var faktiskt otroligt god. Men lite dåligt samvete fick jag allt efteråt. Men det ville jag inte visa för dig gumman:S Fast ångesten & det dåliga samvetet försvann väldigt snabbt ändå. Men jag åt upp den och den blev kvar i magen. Det känns ganska bra inombords nu när jag har ätit en glass. 1 glass kan man allt få äta någon gång ibland. Men inte allt för ofta. Är ju fortfarande så himla rädd att jag går upp i vikt:S Trots att jag borde/ska gå upp lite i vikt. Jag håller på å kämpar, men det är inte lätt ska ni veta. Har man försökt att svälta sig i flera år å nu plötsligt äta så är det inte något som bara går över på en dag. Men tillsammans med mina vänner å familj som stöd så vet jag att jag kommer klara mina mål som jag har satt tillsammans med ms. X. Mina mål i mitt liv ska jag nå på något sätt. Jag vet ännu inte hur men jag ska nå dem. Jag vet att det finns många där ute som tror på mig. Å det känns skönt:) Jag vill, jag kan & jag ska klara det. Ir hur var det vi hade sagt ms. X? Men jag kommer bara nå ett mål i taget, det viktigaste nu är att jag kommer in i andra tankesätt och andra banor gällande mitt liv. Jag måste börja lyssna på min kropp å se vad den orkar. Tidigare så har jag bara lyssnat på mitt hjärta och försummat min kropp totalt. Så nu ska jag VERKLIGEN börja lyssna på min kropp. Jag vet att många där ute kommer bli väldigt förvånade över detta jag nu har skrivit om. Det är jag också, men samtidigt känns det jättebra att skriva om det. På något sätt känns det som att jag har påbörjat på en ny kula gällande mitt liv, mitt tänkande & mina levnadsvanor. En helt ny start så att säga. Jag vet att tillsammans med er mina vänner, min familj & speciellt du ms. X så klarar jag detta. Frågan är bara när allt kommer vara över. Det kan ta en månad, 2 månader, 6 månader, 1 år ja till och med 2 år kan det också ta. Huvudsaken är att jag känner att jag vill klara det. Sen hur lång tid det tar det är skit samma egentligen. Bara jag vet att ni som vill å tänker hjälpa mig, att ni ALDRIG lämnar mig. För gör ni de, då kommer nog allt gå åt pipan Det vill säga jag kommer avbryta allt å tids nog kanske falla tillbaka där jag en gång var. Men dit vill jag inte igen. Men blir jag lämnad å få gå igenom allt själv. DÅ KOMMER JAG INTE KLARA DET!!! Det känner jag på mig redan nu. Jag vet att kampen är min & att det bara är jag som kan klara mig ur den. Men jag behöver ER på min sida som mitt stöd. Det kommer bli mycket blod, svätt å tårar under resans gång. Det har redan fallit en hel del tårar & jag har redan varit rädd att få återfall. Men när jag känner att något inte står rätt till, då vet jag vem jag ska ringa. Så det känns skönt att jag kan ringa någon så fort det är något som håller på att hända. Men än så länge har jag bara behövt ringa 1 gång. Å jag hoppas det inte blir så ofta. Men bara tanken att det finns någon jag kan ringa om det är något. Den gör att jag känner mig lugn å trygg. Så därför vet jag att jag kommer klara det. Det vet jag att Anna hade velat om hon levt idag. Hon hade sagt till mig:

- Johanna detta kommer du klara utmärkt. jag finns här vid din sida. Denna kamp ska du inte gå igenom själv. Vi gör det tillsammans du å jag.

De orden har jag även fått hör av ms. X och det känns skrämmande att veta att båda har/hade sagt samma sak om Anna också hade levt. Men nu gör hon inte det. Men hon är i mitt hjärta å där kommer hon förbli ända in i döden. INTE ENS DÖDEN SKILJER OSS ÅT. Men ms. X hon betyder otroligt mycket för mig också och hon kommer ALLTID också ha en plats i mitt hjärta. Ända tills döden skiljer oss åt om den ens gör det. Jag hoppas å vill att vi ska vara vänner för all evighet. Om det ens finns evighet. Men det är en annan fråga det. Nu börjar klockan ticka iväg å jag måste börja knyta mig. Ska upp tidigt imorgon, redan kl. 09.00 ringer väckarklockan. Måste ha god tid på mig innan jag ska åka till Skärholmen å möta en kompis. Sådär men nu har lättat på mitt hjärta å berätta för er hur det gick för mig att äta 1 glass som jag inte ätit på VÄLDIGT länge. Nu får vi se när jag äter en glass nästa gång. Det blir väl någon gång i sommar antar jag:P

Men ni får ha det så bra å ta hand om varandra... Jag hoppas ni har fått lite mer förståelse för den kamp jag försöker vinna mot klockan, mig själv, mina tankar och mina ätstörningar. Jag kommer vinna kampen. Men inte idag, imorgon eller i övermorgon. Men någon dag...

Mycket kärlek från er Johanna