Mina 2 underbaraste<3<3<3

Dessa 2 underbara på bilden ovan gör verkligen mitt liv värt att leva.

Du Eli<3 du tröstar mig när jag mår dåligt. Du får mig alltid glad å på andra tankar när jag tänker på saker som jag egentligen inte ska tänka på. När vi är tsm så skrattar vi ofta å pratar om allt roligt vi ska hitta på framöver. Med dig i mitt liv så klarar jag mig även när det är som svårast. Nu den senaste tiden när jag verkligen har varit nere på botten så har du hjälpt mig upp. Du har fått mig att inse att mitt liv är visst något att kämpa för. Att jag ska ta mig ur mina ätstörningar å att jag ska bli den Johanna jag en gång var innan allt jobbigt började.

Sen Silja mattes lilla älskling<3 Tänk jag har nu haft dig i snart 9 år. Du var 2 veckor gammal första gången jag höll i dig. Du kunde ligga i min handflata utan att ramla. Sen när du var 12 veckor så kom du till mig å min familj. Jag blev oerhört glad å lycklig när jag fick veta att du skulle bli min hund. Men anledningen att du blev min hund var ju egentligen därför att jag hade hösten - 00 4 hjärnblödningar på mindre än 5 månader. Mina föräldrar trodde jag skulle bli halvsides förlamad så det var därför du kom in i mitt liv. Du skulle egentligen ha blivit min servicehund. Men jag var fast besluten att jag skulle bli helt återställd. Å tro det eller ej men jag blev det. Men det tog bra lång tid innan jag var helt återställd å det var mycket rehab som gällde. Jag fick genomgå allt på nytt för att lära mig. Ja tro det eller ej men jag var halvsides förlamad i ca. 2 veckor på vänster sida av kroppen i samband med min första hjärnblödning. Mitt minne blev lite rubbad också. Då trodde mina föräldrar, läkarna ja alla trodde jag hade fått bestående men för livet. Men med min familj, mina vänner, släkt å läkarnas stöd så kom jag tillbaka å blev helt återställd. Men det tog sin tid, men det gick. Min vilja fanns där och det var att jag inte skulle bli ett "paket" å inte få leva ett helt normalt liv. Det var det som fick mig tillbaka. Min vilja att leva vidare. Jag hade kunnat lika gärna vara död idag. Hade vi inte åkt in akut som mamma å jag gjorde så hade det inte slutat något bra alls. Jag vill inte ens tänka hur det annars hade kunnat vara idag. Så jag borde egentligen vara tacksam för mycket här i livet. Men dessa 2 på bilden ovan är ovärderliga för mig. Dem båda har varsin stor plats i mitt hjärta å kommer alltid att ha det. Även den dagen dem eller jag inte finns längre. Jag har svårt ibland att visa min uppskattning, jag tycker det är lättare att skriva om det:) Så därför hoppas jag att dem verkligen förstår att det är för bl.a. dem jag kämpar för å så klart min familj som alltid har funnits vid min sida.
Eli<3 jag hoppas att du å jag förblir vänner gumman för att förlora dig vill jag aldrig göra. Hellre dör jag än förlorar dig å det menar jag:) Du är mitt ljus i mitt liv.

Nu har jag också berätta att jag har haft hjärnblödningar men det är egentligen ingenting jag gärna pratar om men nu var det sagt å det känns ganska skönt att ni vet om det nu. Är det något mer ni skulle undra om den händelsen för snart 9 år sen så fråga gärna mig. Det känns bättre att ni frågar än att ni går å blir oroliga över att det ska hända igen. Jag tror inte att jag kommer få hjärnblödningar igen men det är inget som läkarna kan garantera. Men har jag inte haft någon/några på 9 år så kommer jag säkert inte få någon/några på många år om ens det händer igen. Så nu var det sagt å nu vet ni vilka som betyder en massa, massa för mig:) Jag hoppas att du Eli förstår hur ovärderlig du är för mig som vän<3<3<3 Älskar dig å kommer ALLTID att göra de. Å Silja min vackra hund, dig kommer jag också såklart älska ända in i döden<3<3<3<3
(Men hon är hund så hon förstår nog inte detta jag skriver :P)