Hur det är att ha assistent igen

Hej allihopa!

Jag måste be om ursäkt att jag inte har skrivit blogg på länge. Men det har hänt ganska mycket på sistone. Men det är något jag berättar om senare.

Idag tänkte jag skriva ett blogginlägg om hur det är att ha assistans igen. Jag har ju inte haft personlig assistent på typ 11 år. Jag måste ju säga att det var en helomvänding från att inte behöva ha hjälp av en assistent till att plötslig behöva det igen. Jag opererades i båda benen för en tid sedan på Karolinska sjukhuset i Solna. Det var en stor operation jag genomgick som tog 7 timmar. Jag låg inne på sjukhus i 14 dagar. Det var 14 VÄLDIGT långa dagar ska ni veta. Jag är van att bara vara inlagd i max 5 dagar å nu plötslig så låg man inne i 2 veckor. Men när denna operation gjordes så visste jag att jag inte skulle klara mig själv på väldigt länge efteråt så därför skrev jag en ansökan till kommunen om att jag nu behöver assistans när jag kommer hem från sjukhuset eftersom båda mina föräldrar jobbar heltid bl.a. Så det var bara att skriva en ansökan å skicka in den. Men jag var väldigt orolig att dom skulle neka mig assistans eftersom jag är så självständig i vanliga fall när jag inte är ny opererad å har gips på ena benet å bandage på det andra. Därför blir det nog svårare för mig att skaffa assistans nu. Men det gick som en dans att få assistans under hela tiden jag har gips å även ett tag efter. Jag kan just nu inte göra någonting själv. Varken gå på toa, klä på, duscha m.m. som jag har klarat av tidigare. Det är stor omställning för mig att plötsligt inte kunna göra saker själv på egen hand. Men det är ju de assistenter är till för. Kunna underlätta i vardagen så man ändå kan leva ett "normalt" liv i alla fall. Så nu har jag assistans i 8 timmar å 45 minuter varje dag (måndag till söndag). Det är 6 tjejer som ska gå på schema hos mig. 5 av dom har jag träffat men det är en kvar som jag faktiskt ska få träffa imorgon som ska gå intro. tillsammans med en annan assistent som jobbar med mig imorgon. Jag trivs jättebra med de assistenter jag har fått. Vi funkar alla perfekt med varandra. Jag har dessutom en barndomsvän som assistent. Det var pappa som sa att hon behövde jobb. Så därför fick hon börja hos mig. Hon känner mig väl så det känns bra att hon jobbar med mig. Vi har kul ihop hon å jag, det kan nog mycket bero på att hon är ganska ung å jag vill gärna ha unga assistenter. Jag som person är ju aktiv å gillar att hitta på saker om dagarna m.m. Men det är ganska ovant att fortfarande ha assistenter igen som hjälper mig med allt. Men jag kommer ju vänja mig eftersom det är lång tid kvar som dom måste jobba med mig. Men hur är det egentligen att ha assistent igen? Jo ska jag vara ärlig så är det enorm trygghet å veta att det finns någon som kan hjälpa mig med allt jag behöver hjälp med. Någon som finns i närheten så fort det är något. Men det finns saker fortfarande som assistenterna inte riktigt vet om mig. Mina ätstörningar till exempel är något som jag inte riktigt har talat om att jag har. Men jag kan tänka mig att någon av dom som har jobbat hos mig nu ett litet tag har nog märkt att det är något som stör mig kring mat å måltider. Men än så länge så har ingen sagt något till mig. Hon som ska jobba med mig imorgon hon har nog kommit på att det är något fel med mat å mig. Men än har hon inte sagt något. Jag vet heller inte om jag ska berätta något eller hålla det för mig själv. Egentligen är det nog bra att jag berättar något men jag är samtidigt väldig rädd att berätta något. Jag är nog rädd för vad dom ska tänka om mig mig när dom får reda på att jag har ätstörningar. Ändå ska det inte vara något problem för dom, dom ska ju bara hjälpa mig med det jag inte kan klara av själv. Men mina ätstörningar är en del av mitt liv. Det har ju tyvärr gått så långt nu att jag måste leva med dom tills jag blir helt "frisk". Jag är bättre idag än vad jag var för några år sedan men ändå är jag inte helt "frisk" ännu. Min bulimi är nog däremot helt bort. Jag har inte fått något återfall i det i alla fall. Så nu är det aneroxian jag kämpar med. Jag har många kring mig som bryr sig om mig å vill att jag ska bli frisk igen. Så hjälp får jag både från närstående och människor utifrån. Men mest från människor som känner mig väl. Jag har en kompis som stöttar mig speciellt mycket, utan henne hade jag nog inte varit här där jag är idag. Hon puschar på mig även de dagar som känns tyngst. Det är skönt att ha henne vid min sida. Sen har jag nu berättat för en av fritidsledarna som jobbar på den ungdomsgård jag hänger på i veckan. Det känns också bra att hon vet så kan man få lite stöttning dära också. Men mitt största hinder nu är att berätta för de assistenter som jobbar med mig. Men jag får ta det när jag känner mig redo om inte dom själv kommer fram till mig å frågor varför jag inte äter eller varför jag äter väldigt lite. När jag gick på gymnasiet så var det många som märkte utan att jag var tvungen att berätta för dom att jag hade ätstörningar. Det var som att dom assistenterna där var vana med att ha elever som hade/har ätstörningar. Men så hoppas jag inte att fallet var. Men det finns en statistik som säger att 3 av 5 flickor i åldrarna 15 - 20 år har ätstörningar. Å den största åldersgruppen går ju på gymnasiet i den åldern. Så det kan nog stämma att jag inte var den enda eleven på skolan som hade/har ätstörningar. Men det är mitt eget fel att jag har hamnat i den situation som jag är i idag. Men vad den egentliga anledningen är kan jag tyvärr inte svara på. För det vet jag ärligt talat inte själv. Något hände när jag var 15 år å gick i 9:an. Sen dess har jag haft ätstörningar. Men det har funnit perioder då jag har mått väldigt bra å faktiskt kunnat ätit lite men sen har det funnits dagar då jag inte alls har ätit något på hela dagen eller till å med flera dagar. Men jag kan inte klandra någon annan för att jag har ätstörningar. Det är bara mitt egna fel. Jag tycker helt enkelt inte om mig själv som person, gillar inte min kropp å mitt utseende. Jag vill se bättre ut än vad jag gör. Men när andra säger att jag är söt å snygg då tar jag det till mig. Men jag själv kan inte säga något sådant om mig själv. Jag har aldrig egentligen gått på utseende hos andra personer. För mig spelar det ingen roll hur någon ser ut. Det viktigaste är vart man har sitt hjärta. Men hos mig själv så är tydligen utseendet ett stort problem. Jag har försökt få hjälp med mina tankar men än har det inte lyckats å jag vet ärligt talat inte om det kommer lyckas. Men jag hoppas självklart på det. Vi får väl se, tat en dag i sänder som mamma brukar säga till mig. Men det positiva i mitt liv just nu är att jag har fått assistans å att det funkar. Sen är det ju att jag har min familj å mina vänner som stöttar å finns hos mig. Så idag mår jag väl hyfsat bra i alla fall. Men just nu är jag väldigt trött för klockan är 00.32 på natten:P Så det har blivit hög tid för lilla mig att nanna:).

Nu blev denna blogg väldigt lång:) Men så kan det bli ibland när jag har mycket skriva om å dela med mig av.
Nästa blogg kommer handla om Clara Hermelins rättegång mot sin ex-pojkvän som mördade henne den 1 juni 2009.
Jag kommer skriva om hur den var, vad som sagt å vad domen blev. Men det kommer jag inte att skriva om förrän hela rättegång är klar. Det kan vara känsligt att skriva om det som händer å har sagt just nu. Men nu vet ni vad ni har att vänta er i nästa blogg.
Tills dess får ni alla ha det så bra. Å är ni orolig för mig så kan ni alltid skicka ett mail till mig på Delfin_jojon@hotmail.com
Men jag tar en dag i taget å kämpar vidare.... Det hoppas jag ni andra också gör å glöm nu inte å säga att ni älskar era närstående:)

Massa varma hälsningar Johanna