Mina tankar om livet

Varför födds man? Gör man de för att fylla ett tomrum som ens föräldrar känner. Ir gör man det för att ha ett syfte i samhället. Vad är mitt syfte då? Har jag födds till världen för att jag har en uppgift? I såna fall vet jag inte om min uppgift. Just som det känns nu så känns det som ingen skulle bry sig om jag tog livet av mig. Om jag bara försvann utan att säga något. Jag trodde mina föräldrar älskade mig. Men gör dem verkligen de? Det är frågan de. Just nu har min släkt helt stannat upp och de bara för att en enda kräver omvårdnad. Varför blir det så mycket uppmärksamhet när en gammal blir sjuk? Men när unga blir sjuka då stannar minsann inte världen upp. Varför ska de som redan har levt sina liv få som dem vill? Varför kan man inte fokusera på de unga istället? Jag vet att jag inte borde vara ego men herre gud. Vad håller ni på med! Det enda jag begär är att någon ska finnas som stöd för mig. Jag har fortfarande enormt många läkarbesök kvar i mitt liv och de enda jag begär är att min mamma och pappa ska följa med mig som stöd. I alla fall första gången jag träffar en ny läkare eller när jag ska göra en operation eller en undersökning. Tänk om jag inte vaknar efter operationen? Tänk om jag dör? Inte för att jag tror det kommer hända men risken finns där. Då kommer ni säkert att ångra er att ni inte var med er dotter tillräkligt och att ni kanske inte gav henne den kärlek hon bad om. Ska jag vara ärlig så känner jag mig bortglömd, det känns liksom som att ingen skulle märka om jag börja skärra mig Ir om jag slutade äta och svälte ihjäl mig. Jag är helt seriös, jag har varit i självmordstankarna förut så jag kan nog få tillbaka dem igen. Skulle ni vilja de? Nä självklart inte skulle ni säga till mig. Så skärp dig Johanna skulle ni säga. Men vadå det är ju sant. Jag tar hellre mitt liv än att förlorar mina älskade föräldrar som betyder allt för mig. Men plötsligt är jag ingenting bara för att en annan behöver dem mer nu när denne är svårt sjuk. Men om jag var sjuk, skulle ni ta hand om mig lika mycket då. Ska jag vara ärlig så hoppas jag vårt lidande snart tar slut. Att den sjuke somnar in för gått så vi kan återvända till vardagen igen. Men så får man inte tänka. Men ilskans namn så gör man de, det bara är så. Så jag kan få tillbaka mina nära å kära. Speciellt min mamma<3

Tack för att ni tog er tid att läsa det.

Varma kramar Johanna