Ångest = Smärta

Att känna ångest är något jag har inom mig varje dag. Ångest över att äta, ångest över min kropp. Ja ångest av att bara vara Johanna. Varför känner man sig värdelös? Varför känns det som ingen älskar en? Är det något fel på mig? Kan man verkligen känna sig så här värdelös som jag gör. När jag trodde att allt skulle vända sig så blev det bara värre. Jag vet att jag har mina vänner som stöttar och finns för mig 24/7. Men ändå känns det som det fattas något i mitt liv. Det har fattats något sen jag var 15 år då allt började. Då insåg jag verkligen vem jag egentligen är. Då kom tankarna kring framtiden, familj, skaffa kille m.m. Men finns det verkligen någon där ute som vill ha en tjej i rullstol. En tjej som hatar sig själv. Som svälter sig, skär sig för att tro att allt ska bli bättre om man gör det. Ja smärtan släpper för stunden. Men sen är den tillbaka igen. Idag äter jag mot min vilja. Jag äter men det är inte alltid det behålls i magen. Varje gång jag äter något så får jag ångest. Nu blir jag tjock å fet igen. Nu kan jag inte äta, inte heller behålla maten som finns i magen. Det är väldigt lätt att välja bort maten. Men samtidigt är det en farlig sjukdom man har. Ätstörningar har nästan var tredje tjej i åldern 15 - 20. Det är en skrämmande siffra jag läste om för en tid sen. Jag är en av dem. Jag känner dessutom fler som har samma problem som jag. Frågan är bara hur vi ska ta oss ur våra ätstörningar. En sak är ju att vi stöttar å hjälper varandra och ser till så man äter. Men samtidigt är det svårt att tvinga någon annan att äta när man själv inte gör det. Jag tittade mig i spegeln i morse för första gången på väldigt länge. Speglar å jag är inte riktigt kompisar Ni kan säkert lista ut varför. Mm det är ju för att jag hatar allt med min kropp. Jag är inte snygg. Jag är bara kort, tjock och ser allmänt ful ut:( jag vet, jag borde egentligen tycka om mig för den jag är. Men det gör jag inte, det stör mig. Jag vill vara den perfekta Johanna som alla tycker om. Jag vet att många tycker om mig för den jag är. Men varför ska det då vara så svårt för mig själv att gilla mig. Det är inte det att jag har ett funktionshinder som är problemet. För det är som det är, det går inte att göra något åt det. Men det är mig själv jag inte gillar. Men jag kan inte riktigt sätta finger på vad exakt. Jag har nog aldrig gillat mig så som jag är. Men med åren så har det bara blivit värre:(
Det känns hemskt att sitta å skriva om detta. Men jag tror jag behöver se sanningen i vitöga. Få se vad det är jag håller på med och om jag fortsätter så här så är jag på väg mot snabb och säker död. Om jag dör så vet jag att många skulle bli otroligt ledsna.
Men skulle någon verkligen sakna mig om jag försvann?
Eller är det bara jag som inbillar mig det för att lindra min smärta. Just nu när jag skriver detta inlägg så känner jag hur ångesten smyger sig fram. Jag känner hur tårarana bränner. Snart brister allt. Å just nu är jag helt ensam. Tänk om jag gör något jag inte borde. Som att skära mig Ir bara gå ut å ställa mig på en bro å fundera på att hoppa:(
Men skulle jag verkligen våga hoppa?
Ja mår jag riktigt dålig så gör jag det, hoppar från en bro alltså:(
Jag har varit nära många gånger med att ta mitt liv. Men varje gång så har jag sett mina vänners ansikten framför mig å då har jag ändrat mig. Men någon gång, då kommer inte deras ansikten vara där och då är det försent.
Usch nu rinner tårarna ner för mina kinder. Känner ångest och en stark smärta inom. Jag vill ha bort smärtan:( NUUUUU
SNÄLLA NÅGON TA MIG HÄRIFRÅN.
Jag tror inte jag orkar kämpa längre...
Jag vet att jag har lovat er att kämpa. Men just nu vill jag bara ge upp allt. ge upp mitt liv, få vara på en plats utan smärta och ångest. Få leva ett bra liv, få leva ett liv där jag är lycklig. Jag vet att du/ni som läser denna blogg kommer bli oroliga för mig. Men detta jag skriver om är precis hur jag har och känner det. Jag skulle mer än gärna byta bort mitt liv.
Det som jag är mest rädd för är inte att dö. Utan det är att bli helt ensam och behöva gå igenom allt jobbigt själv. När jag förlorade Anna så insåg jag hur plötsligt man kan bli lämnad eller hur plötsligt man kan förlora dem man ÄLSKAR. Då kom det VERKLIGEN upp för mig hur viktiga ens vänner är och att man inte orkar kämpa utan dem. Så därför har jag också svårt att dela med mig när jag mår dåligt. Jag vill inte belasta mina vänner med mina problem för då är jag sååå himla rädd att jag förlorar dem en efter en. Just nu känns allt så himla hopplöst:( Tårarna bara rinner å rinner, det finns liksom ingen hejd på det. Just nu önskar jag att någon vore hos mig. Någon som kunde hålla om mig. Någon jag kunde få krypa upp hos och få känna mig liten för en stund. Usch jag bara skakar, jag gör det när jag inte vet vart jag ska ta vägen. När smärtan inom mig är så stark och det är nära att jag inte kan hantera den. Men nu ska jag nog försöka få mig själv på andra tankar. Om det går vill säga.

Men tills vidare får ni läsare nöja er med detta inlägg. Å kom ihåg att vara rädda om era nära å kära. En vacker dag är dem inte där hos dig/er.

Johanna