Vad kommer att hända?

Jag vet inte riktigt vad jag känner just nu. Jag känner hur hoppet inom mig försvinner sakta men säkert:(
Kan man inget göra med mig?
Varför inte?
Något borde finnas att göra!
Jag vill inte leva med oron att något kan hända mig. Även om det skulle vara om 1 år, 2 år, 10 år, 20 år eller ja ännu mer.
Bara tanken att något kan hända skrämmer mig. Jag vet att jag borde lita på läkarna, men jag om någon borde känna min kropp.
Så därför vill jag INTE fortsätta å leva mitt liv som om ingenting har hänt.
Hur ska jag kunna ställa om allt?
Räcker det inte med att jag redan har ett funktionshinder sen födsel som redan ibland är tufft att leva med. Det innebär ju att jag redan nu är regelbundet på sjukhuset av olika anledningar. Borde inte de räcka.
Men nej, nu har man upptäckt en annan sak i min kropp.
Jag har en cysta som sitter i ryggmärgen. Man vet inte varför den har uppkommit eller hur länge jag har haft den.
Läkarna tror att den har kommit under de senaste 9 åren efter mina 5 hjärnblödningar jag hade under hösten 2000.
Men det kan man inte riktigt bevisa ännu. Det är bara en teori läkarna har just nu.
Cystan innebär också att det läcker ut lite ryggmärgsväska. Inte mycket men lite. Det vet man inte heller vad det kommer ha för symptom i framtiden Om något skulle hända så skulle det kunna vara att jag tappar känseln i armarna och kanske till och med funktionen. Men det är inget dem säkert vet än. Men som det är nu så säger läkarna att det inte är något som kommer hända akut å som jag behöver vara orolig över. Men ändå, tanken på att cystan kan växa inom mig och kanske orsaka skada i farmtiden skrämmer mig. Även om det tar hur många år som helst. Det handlar inte om det, utan jag tycker bara allt blir så himla jobbigt med ytterligare en jobbig sak i mitt liv. Eftersom jag redan nu lever ett ganska tufft liv. Jag tycker det räcker med att jag har ett ganska gravt funktionshinder och så kommer detta nu. Inte direkt vad jag å min familj har önskat oss:(
Usch nu kommer tårarna....:(:(:(
Mina tankar är obeskrivliga. Jag tänker på allt som kan hända om man inte kan göra något. En läkare sa idag att dem egentligen inte kunde göra så mycket just nu. Att jag var redo för hemgång. Men jag känner mig inte alls klar här på sjukhuset. Jag har fortfarande yrsel och huvudvärk när jag inte tar alvedon. Mitt blodtryck är inte heller som det ska. Det är ibland högt å ibland lågt. Så har det varit sen i lördags kväll då jag åkte in akut. Så något står inte alls rätt till i min kropp. Men vad är felet? Det är den största frågan just nu. Klockan är 00.23 på natten å jag känner hur paniken å ångesten kryper in på mig. Inatt kommer jag inte kunna sova så mycket. Jag vet att jag kommer ligga å vara jätteorolig över vad som kommer sägas imorgon på ronden. Blir jag hemskickad eller får jag ligga kvar över helgen i alla fall? Eller kan jag stanna tills vi vet med säkerhet vad som är fel på mig? Får jag som jag vill så vill jag vara kvar. Jag känner mig inte alls klar för hemgång. De tycker inte mina föräldrar heller. Så senare idag blir det att ta en fajt om hur vi ska gå vidare med allt å så. Men det är senare de. Nu måste jag nog lägga mig å i alla fall försöka sova lite.

Ha det så bra alla å håll tummarna att detta går vägen nu. Ni som känner mig å min familj vet ju att vi alla är riktiga fajter men framför allt jag. Så ge upp nu ska jag inte göra. Det LOVAR jag er!!!!

Många pussar å kramar Johanna