VARFÖR????:(

NEEEEJJJJ!!! Jag orkar inte längre:(
Varför skulle detta hända mig?
Varför, varför....
Det är inte rättvist, nu känner jag mig maktlös, tom ja jag känner att jag överhuvudtaget inte har någon kontroll alls:(
Det känns hemskt att gå å veta detta. Men att inte veta vad man kan göra åt det är ännu värre:(:(:(
Nu vill jag bara att allt ska vara över. Så jag får komma hem till mitt å slippa allt SKIT. Jag är dessutom jätterädd att du lämnar mig. Du vet vem du är<3<3<3<3
Utan dig vid min sida kan jag lika gärna ge upp. Men det är ju inte jag, jag ger ALDRIG upp. Men snart gör jag det, seriöst jag orkar inte vara stark längre. Just nu vill jag bara krypa upp i någons famn å få vara liten. Vill inte vara den Johanna som alla tror klarar allt. Visst jag har varit med om mycket jobbigt i mitt liv. Men detta tar nog priset alltså. Dess väntan på svar från läkare, vänta på att få veta vad man kan göra åt det. Jag blir tokig:(
Ingen vill lika inne på sjukhus å så är även mitt fall. Jag hade mycket hellre varit hemma nu å suttit framför tvn. Istället ligger jag på sjuhuset å skriver detta inlägg. Jag varken orkar, vill Ir kan förklara vad felet är på mig i detta inlägg. Så vill ni verkligen veta så hör då av er till mig. Men ska jag VERKLIGEN vara ärlig så vet jag inte säkert hur allt kommer att gå. Så vänta med frågorna tills jag vet mera.
Om vad som händer å sker.

Det som är allra jobbigast just nu är att jag saknar DIG<3 Du min underbara vän, det är dig jag behöver mest just nu. Med dig kan jag vara precis så som jag känner mig. Å jag vet att du finns å stöttar mig. Att jag inte behöver gå igenom detta själv... Det är så skönt att veta att DU finns där<3<3<3<3 Men jag MÅSTE ändå be om URSÄKT för att du blev inblandad i detta trots att du valde det. Men det känns ändå som det är mitt fel att du är det:(:(:(
Men du ska veta att JAG ÄLSKAR DIG<3<3<3<3

Men nu vet ni i alla fall hur det är med mig. Det är som sagt inte alls bra, men det är bara att kämpa på å se vad tiden utvisar sig. Jag är i alla väl om händertagen. Så nu är det bara att ta en dag i taget å kämpa vidare.

Kramar er Johanna