Tears in heaven:(
Would you know my name
If I saw you in heaven?
Would you feel the same
If I saw you in heaven?
I must be strong and carry on
cause I know I dont belong here in heaven...
Would you hold my hand
If I saw you in heaven?
Would you help me stand
If I saw you in heaven?
Ill find my way through night and day
cause I know I just cant stay here in heaven...
Time can bring you down, time can bend your knees
Time can break your heart, have you begging please...begging please
Beyond the door theres peace Im sure
And I know therell be no more tears in heaven...
Would you know my name
If I saw you in heaven?
Would you feel the same
If I saw you in heaven?
I must be strong and carry on
cause I know I dont belong here in heaven...
Denna underbara låttext på låten som spelades till minne av Clara Hermelin som begravdes i Huddunge kyrka idag den 16 juli 2009.
Familj, släkt & vänner närvarade vid akten för att tillsammans minnas den underbara männsika Clara var. Hon kommer föralltid att finnas i våra hjärtan<3 Hon bragdes om livet den 1 juni 2009 och lämnade då efter sig en liten dotter på nästan 1 år. Hon lämnade också familj å vänner som nu sörjer hennes bortgång. Men vi ska minnas henne som den starka, envis, smarta, roliga och helt underbara människa hon var. Hon har verkligen lämnat spår i många av våra hjärtan. Jag minns henne mest för sin envishet och hennes jädra anamma hon hade. Hon skulle klara allt. Oavsett vad så skulle hon klara det. Å det gjorde hon, hon gav mig hopp många gånger om att man kan allt om man bara vill. Att man har ett funktionshinder ska inte vara något hinder i ens liv. Det visade Clara med råge att hennes funktionshinder inte skulle bli något problem i hennes liv. Hon var därför en STOR förebild för många inklusive mig. Ja tro det eller ej men Clara var verkligen en förebild för mig. Trots att jag var 1 månad & 1 dag äldre än henne. Att jag var lite äldre än henne spelade ingen roll, vi var lika på många sätt. Kanske inte utseendemässigt men på många andra sätt. Vi hade ungefär lika musiksmak, vi gillade att festa, vi tyckte om att sporta & vi hade mål med våra liv.
Vi hade till och med satsat på vem av oss som skulle bli mamma först:) Clara vann visst det vaddet:D Men det hade jag nästan räcknat ut att hon skulle göra:P Hon trodde att jag skulle bli mamma först:P Men icke sa nicke, det var Clara som fick en underbar liten flicka den 13 juni 2008. Det datumet kommer jag ALDRIG att glömma. Jag vet att Clara blev en otrolig stolt mamma till sin lilla ängel som hon fick. Men det känns fruktansvärt att Clara bara fick, inte ens 1 år tillsammans med med sin dotter & dottern med sin mamma:( Det är fortfarande helt overkligt hur någon kunde göra något sånt oförlåtligt som han faktiskt gjorde. Ta livet ifrån någon som inte alls skulle lämna oss nu. Clara var inte redo, det var inte Clars tid nu. Hon hade ju så otroligt många saker hon skulle göra. Resa, tävla i OS, upptäcka världen, bilda familj, gifta sig ja allt en tjej har att drömma om. Men nu får inte Clara förverkligen sina drömmar.
Istället får vi som lever vidare göra de som vi allra mest drömt om att göra i våra liv. Å för att hedra till minne av Clara så ska jag i alla försöka göra några av mina drömmar jag har:) Men jag hade gärna velat dela mina drömmar tillsammans med Clara. Men tyvärr sååå måste jag göra dem själv, men jag vet att Clara kommer vara med mig hela tiden. Så helt har Clara inte lämnat mig ännu. Jag tror heller inte att hon kommer lämna mig någonsin. Anna har inte lämnat mig, hon vakar över mig än idag och det trots allt har gått lite mer än 2 år sen hon gick bort. Därför tror jag inte Clara kommer lämna mig i första hand. Hon kommer heller inte lämna sin familj & framför allt inte sin dotter (vill helst inte nämna dotterns namn av olika skäl).
Så Claras minne kommer leva vidare igenom oss andra. När dottern blir äldre så blir det vår uppgift att berätta för henne vilken fantatisk & underbar mamma hon hade. Att Clara älskade henne oavsett vad<3 Jag älskar Clara och det kommer jag ALLTID att göra. Det är fruktansvärt att hon är borta & inte längre kan få leva vidare. Att hon måste mista sitt liv på detta sättet som faktiskt hände henne. Jag sörjer verkligen med Claras familj, släkt & vänner.
Jag å Clara gick på samma skola i 3 år under gymnasiet. Jag har sååå himla många minnen från den tiden. Jag tog studenten 1 år innan henne. Jag slutade gymnasiet 2007 & hon slutade 2008. Men under de 3 åren vi gick tillsammans så gjorde vi en massa saker ihop. De flesta minnen jag har, är alla fester vi var på å alla krogrundor:P Ja Clara å jag kunde minnsan dansa hela natten lång när vi var ute:) Jag kommer sakna våra stunder då vi var ute å dansade. När jag var med Clara ute så kunde jag känna mig som vem som helst även om jag hade ett funktionshinder & dessutom ett ganska gravt sådant så såg aldrig Clara mig som annorlunda. Utan jag var som vem som helst:) Vi kunde liksom komma till krogen & båda satt då i rullstol, men eftersom Clara delvis kunde gå så ställde hon undan rullstolen & gick inne på krogen. Det gjorde saken ännu mer att jag kunde känna mig som vem som helst. Hon liksom behandlade mig som att jag var gående fast jag inte var det. Vi dansade natten lång å oftast så slutade alltid natten med att sista dansen fick vi med varsin kille:) Men vi var alltid noga med att gå hem tillsammans utan att gå hem till en kille å lämna den andre. Nej det gjorde vi inte, vi hade ALLTID stenkoll på vart vi var, hur vi mådde och att vi kom hem väl från krogen. Men festa var inte det enda jag & Clara hade gemensamt. Vi hade ju också sporten som något gemensamt ihop. Vi båda gillade otroligt mycket att vara aktiva. Vi kunde INTE sitta still längre än nödvändigt:P Så de dagar vi fick vara aktiva då var vi verrkligen aktiva & njöt verkligen båda 2 av det. Clara hade ju ridningen & basketen som 2 stora sporter hon utövade. Jag hade simning, innebandy och styrketräning som 3 viktiga sporter i mitt liv. Innebandy hade Clara också eftersom vi båda spelade i ett skollag tillsammans under 3 år. Så innebandy var något som vi båda gillade att utöva. Idag spelar jag inte innebandy längre. Å det gjorde heller inte Clara efter sin student. Men så även om Clara begravdes idag & man sa adjö vid kistan så tror jag inte hon har lämnat mig & alla andra helt ännu. Om hon ens kommer göra de. Jag kan inte säga när, var, hur & varför jag känner om hon har lämnat mig eller inte. Det är svårt att förklara, men jag bara vet att hon ännu inte har lämnat mig eller oss andra. Ni som inte tror på detta ni får ha visad hänsyn ändå. Jag vet att Claras själ & ande vakar över oss alla & speciellt över hennes familj & dotter.
Nu börjar inlägget bli väldigt långt & man orkar kanske snart inte läsa mer. Men jag har i alla fall skrivit en del saker för att hedra Claras minne & för att berätta vilken underbar människa hon var. Det finns mycket mer att berätta om & det ska jag göra. Men jag måste först få smällta begarvningen & de innan jag kan gå vidare. En sak i taget är det nu som gäller. Jag måste också passa på att be om ursäkt för att jag inte har bloggat så mycket på sista tiden men jag har inte haft ork eller ro till det. Men jag hoppas det blir bättring på det nu. När den värsta sorgen har lagt sig så kommer jag ta igen med bloggandet. Men jag känner att ni redan nu måste få en liten inblick i vad jag har gjort den sista tiden. Trots att det har handlat mycket om Claras bortgång och sorgen efter henne. Hon är saknad av många & även ENORMT saknad av mig<3 Det går just nu inte en dag utan att jag tänker på henne, hennes familj & dottern. Men nu måste mitt liv gå vidare trots att det är enormt svårt att göra det. Jag vill inget hellre än att få Clara tillbaka till livet. Men det går som sagt inte:(
Men, men nu är klockan mycket & jag ska sova snart. Jag skriver blogg igen så fort jag känner att jag orkar & kan. Håll till godo så länge. Jag har inte rymmt i alla fall om det var det ni var lite orolig för:)
Ta hand om varandra nu å säg ofta att ni älskar varandra. Imorgon kan det vara för sent!!!!
Johanna
posted by Mini @ 1:35 PM
1 comments
