Dagen innan jag läggs in

Imorgon då gäller de:S Då läggs jag in på sjukhus för att genomgå min operation. Jag känner mig jättenervös. Inte alls kul att behöva ligga inne. Men jag har Jossan med mig som stöd<3 Men ändå känns det jättejobbigt, jag kommer ju inte sova så mycket inatt. Men, men det får gå ändå. Operera mig måste jag ändå göra för att i framtiden kunna gå ännu bättre än vad jag kan idag. Men vägen dit är både lång å jobbig:( Men såmåning om kommer allt bli bra:)

Helgen i helhet:)

Nu ska jag berätta om vad jag har gjort hela helgen. Jag kommer skriva dag för dag. Jag har på den senaste tiden varit lite dålig på att uppdatera min blogg. Därför tänkte jag ta 2 fugor i en smäll å skriva om hela helgen samtidigt.

Fredag:

I fredags var jag på stan hela dagen med min kompis Sofia. Vi gick runt lite i olika affärer å tittade. Sen gick vi till Navet å hälsade på en snabbis. Passade på att låna toan där också:P Sen gick vi tillbaka till city å tittade ännu mer i affärer. Sen blev vi lite småhungriga så vi åkte upp till terrassen på Kulturhuset å satte oss där å fikade. Det var mycket trevligt tyckte jag. Sen på kvällen var jag bara hemma å tog det lugnt framför tvn.

Lördag:

Igår på förmiddagen var jag bara hemma å tog det lugnt. Sen kl. 14.30 kom rullstolstaxi å körde mig hem till mormor å Sören. Jag skulle dit några timmar på eftermiddagen/kvällen för att hälsa på. Min moster å kusin från Hudiksvall kom också ner till Stockholm denna helg för att hälsa på mormor å Sören. Mormor är svårt sjuk så vi vet inte hur länge vi får ha kvar henne i livet. Så då skulle dom komma ner för att hjälpa Sören lite med mormor. Jag åkte dit för att jag skulle hinna de nu innan jag åker in på sjukhus. Sen vet jag ju inte när nästa gång jag kan komma på besök till dom. Jag vet ju heller inte om mormor kommer leva så länge till. Jag kan ju faktiskt förlora henne medan jag ligger inne. Då känns det lite bättre att jag har varit där ifall det var min sista gång jag fick se henne i livet. Jag blev bjuden på middag där också som min moster lagade. Pasta med ostsås å kyckling Mumsigt faktiskt:) Fast dock inte kycklingen På kvällen var jag bara hemma å tog det lugnt. Kollade på tv, chattade en stund på msn å pratade i telefon med några.

Söndag:

Idag sov jag till kl. 12.00, kände att jag verkligen behövde riktigt lång sovmorgon. Sen gick jag upp, åt frukost å satte på en film. Kollade på: Den där Mary på DVD. Det var jättebra, fast jag har typ sett den 1000 gånger:D:P Kände bara att jag var tvungen att få skratta lite. Känner mig lite deppig idag. Men det är egentligen inte så konstigt eftersom jag i övermorgon ska läggas in på sjukhus för att genomgå operationen jag har berättat om tidigare. Nu börjar det verkligen bli verkligt att jag snart ska in på sjukhus. Men jag kommer ju ha min bästa kompis Josefin med mig å det känns tryggt. Men jag vill ändå inte behöva genomgå denna operation. Men i längden kommer det bli bra. Jag kommer ju kunna stå å gå ännu bättre än vad jag kan idag. Å kunna gå korta sträckor har alltid varit ett mål jag har haft. Inte kunna gå helt men lite i alla fall. Nu sitter jag å väntar på att pappa har varit å handlat så vi kan börja laga maten. Det blir makaroner med korv:) Det är jag som har valt middag:D Ikväll blir det väl att bara slappa framför tvn. Ut med vovven på kvällsrunda måste jag också senare ikväll. Annars måste jag nog försöka vända tillbaka dygnet. Jag är liksom uppe till 02-03 på nätterna å vaknar typ 11-12 på dagarna. Det går ju inte när man är på sjukhus. Där blir man väckt kl. 08.00 på morgon. Frukosten serveras då. Å i säng bör man typ gå runt kl. 22. Så från å med ikväll måste jag försöka lägga mig tidigare. Nu har jag inte så mycket mer att berätta om helgen. Helgen i helhet har varit bra å jag har haft det lugnt å skönt hemma. Pappa har varit på landet hela helgen med Karin (hans flickvän), han kom hem för typ 2 timmar sedan. Nu har mitt program som jag se börjat. Så jag får ta å avsluta min blogg för denna gång.

Jag hoppas att alla ni har haft en bra helg å är redo för en ny vecka som börjar. Ta hand om er nu.

Massa kramar från Johanna

Tränat på gym idag:D

Idag har man minsann varit på gymet å tränat:D Ja tro det eller ej men jag åkte till Puffa klockan 12.45 å åkte därifrån 15.15:) Tänk jag hann med att träna hela kroppen under 2 timmar som jag var där.

I morse när jag vaknade så hade jag ingen som helst motivation till att träna, men sen när det väl blev dags då vände de från något negativt till positivt istället. Jag hade dessutom med mig min lillasyster Fanny som jobbade med mig. Nu är jag ganska nyss hemkommen å jag känner redan hur trött bl.a. mina ben är efter 20 minuter på gåbandet. Men det känns skönt trots att jag garanterat kommer ha en rejäll träningsvärk imorgon. Jag har inte träna på gym sen den 12 maj i år. Det finns anledningar till att jag inte har kunnat tränat på Puffa sen dess. Men dom tänker jag inte ta upp nu. Men jag kan i alla fall glädja er att jag är tillbaka inom träning å motion. Men dock att jag måste ta ett litet uppehåll pga. operationen som sker nästa vecka. Men när den är klar å jag känner mig å redo så då börjar min motion igen. Det vill säga, styrketräning 1 gång/veckan & simning 2 gånger/veckan. Sen mellan där så är jag väl ute å rullar med den manuella rullstolen så gått det går. Så motionerer jag minsann några gånger i veckan å det tycker jag är jättehärligt att få göra. Jag mår inte bra om jag inte får röra på kroppen. Det är speciellt viktigt eftersom jag sitter i rullstol å kan lät bli orörlig om jag inte rör på mig. Å det är något som ABSOLUT inte får hända mig. Därför har jag satsat på träningen i hela mitt liv. Men jag tycker också träning är jättekul å det är ett plus i kanten:D Nä men nu måste jag gå å äta något nyttigt till mellis. Det är viktigt att äta efter man har tränat så man får i sig energi å näring.
Så tänk på det, efter du har tränat så ska du äta en frukt eller något annat som är nyttigt men som har mycket energi i sig. Sen är det viktigt att dricka en massa efter träning. Det är för att fylla på det du har svettats ut under träningen. Jag brukar dricka vatten eller någon form av energidyck . Det är mitt råd till er alla som gillar att vara aktiva å leva ett aktivt liv:)

Ha det så bra nu så återkommer jag när jag har fått mera krafter:D:P

Kramar från Johanna

Mina egna tankar

Vad är äkta kärlek egentligen? Finns det någon äkta kärlek eller är det bara någon som människan har hittat på. Ja jag vet faktiskt inte. Jag har gått å funderat på de faktiskt. Om alla människor någon gång kommer finna den riktiga kärleken. Nu har ännu en sommar snart gått å jag har fortfarande inte hittat min stora kärlek. Jag trodde jag hade gjort det men så var inte fallet. Men det gör mig faktiskt ingenting egentligen. Jag har en massa vänner som älskar mig, Så kärlek får jag fast från vänner å familj. Så kärleken av dom borde räcka. Jag har heller egentligen inte tid att leta efter någon att dela resten av mitt liv med just nu. Jag trivs som singel. Visst visa stunder så önskar man att man hade någon man kunde få krama om å hålla handen med:) Men jag har faktiskt några att hålla handen å krama med. Mina vänner som betyder allt här i världen<3<3<3 Dom ger mig den kärlek, trygghet å värme som jag behöver för att må bra. Så varför behöva hitta sin drömprins/prinsessa när man kan ha sina vänner vid sin sida istället. Vännerna är för mig det viktigaste som finns utan dom å jag är inte hel. Dom gör så jag vill fortsätta leva.

Även de dagar då jag bara vill ta slut på mitt lidande så finns mina vänner där å stöttar mig. Hjälper mig med allt som jag behöver hjälp med. De stöd jag får av mina vänner kan jag inte få av någon jag vill dela mitt liv med. Så hitta den man vill börja sitt nya liv med å älska tills döden skiljer oss åt får nog vänta.

Just nu har jag VÄLDIGT mycket med mig själv. Som jag har berättat tidigare så mår jag inte alls bra egentligen. Även om det på utsidan om mig ser ut som jag mår toppen så gör jag inte de. Dels har jag mina ätstörningar sen 7 år tillbaka men sen också mina självmordstankar som ständigt finns inom mig. Dem har jag bara haft i några år men tillräckligt länge för att jag ska ha skurit mig några gånger. Att ha självmordstankar är inte att leka med, det är något man måste ta på allvar när man har de. Det kan faktiskt sluta så illa att man skadar sig så allvarligt så det inte finns någon hjälp att få å till slut dör man. Ja nästan var tredje person som skär sig gör det till döds därför att dom skär sig på ställen där man absolut inte får eller ska göra de. Jag har än så länge inte skurit mig så pass allvarligt att jag nästan har tagit livet av mig själv. När jag skär mig så gör jag det för att jag vill slippa smärtan inom mig. Jag tror att när jag ser blodet komma så sipprar smärtan ur kroppen på mig. Men i själv verket så är det inte så. Jag ger ju egentligen mig själv bara mer skada när jag skär mig. Jag har nu inte skärt mig på väldigt länge å har heller inga planer på att göra de. Men visst det har varit svårt att försöka sluta skära sig. Självmordstankarna finns ju kvar trots att jag har slutat skära mig. Å dom vet jag just nu inte hur jag ska bli av med. Mina vänner vet jag försöker få mig på andra tankar när självmordstankarna kommer. Nu sen min absolut bästa kompis Clara miste sitt liv så har tankar varit hos mig ofta, lite för ofta om jag får säga de. Jag själv har inte valt att ha självmordstankar å ätstörningar. Men eftersom jag hamnade i stor kris i mig själv när jag var 15 så var det så enkelt att välja bort maten. Det slutade i att jag plötsligt fick aneroxia å bullimi. Jag har blivit bättre å idag äter jag om man genomför mig för typ 5 år sen. Då åt jag nästan ingenting, kanske någon frukt eller drack ett glas vatten. Jag blev dessutom expert på att dölja mina ätstörningar igenom att säga att jag inte var hungrig när det var dags att äta eller att jag gick å spydde direkt efter jag hade ätit. Å om jag hade ätit vill säga. Jag vill fortfarande helst inte äta idag men jag gör de ändå. Jag har förändrats men jag har fortfarande lång väg kvar. Att bli fri från sina ätstörningar går inte över på en natt. Det är rehabilitering som tar tid. Å det handlar om att jag själv måste ta steget till att börja äta igen. Jag äter idag men det kan bli att jag ofta vill gå å spy upp det på en gång efter eller att jag äter väldigt lite som bara några tuggor å sen säger jag att jag är mätt. Så jag håller min medelvikt hela tiden. Jag varken går upp eller ner. Jag ska inte berätta vad jag väger men det är alldeles för lite egentligen. Fast det är svårt att avgöra eftersom jag har en funktionsnedsättning å är bara 107 cm lång. Jag ska väl väga runt 40 - 43 kg. Men jag väger långt under de. Jag försöker kämpa till att nå min målvikt men eftersom jag fortfarande tycker det är jobbigt att äta så kommer det nog ta lång tid innan jag har nått målet. Jag är på god väg å jag har motivationen till att klara det. Men frågan är bara om jag kommer göra de. Mina vänner å min familj har ALLDIT funnits vid min sida å hjälpt mig. Jag hoppas verkligen dom kommer göra det i fortsättningen också. För än är jag inte helt frisk å jag kan behöva all hjälp å stöd jag kan få. Jag skulle också vilja ta kontakt med flera ungdomar mellan 18 - 25 år som har ätstörningar eller självmmordstankar. Det kan vara bra att dela med sig av sina tankar kring att vara sjuk. För sjuk det är faktiskt det jag är, men jag smittar inte men att ha ätstörningar är en sjukdom. Jag kan inte riktigt sätta finger på vad som utlöste min sjukdom men jag vet att det hände något när jag var 15 år gammal. Sen dess har jag inte mått till 100 % bra alltid. Visst visa dagar är bättre än andra. Så ibland då har jag mått hyfsat bra å faktiskt klivit ur sängen medan andra dagar då har jag bara krupit ännu längre ner under täcket å inte kommit upp ur sängen. Men så kan det vara å jag kan inte förutse hur kommande dag kommer bli. Den kan vara bra men den kan också vara dålig. Som idag till ex. idag har det varit en sån här mitt emellan dag. Det har varken varit jättebra eller jättedålig. Men jag kom upp ur sängen i alla fall å jag har dessutom kunnat vara med 2 kompisar också<3 Att vara med vänner gör att jag faktiskt klarar mig igenom dagarna. Vännerna gör så att mitt liv är värt att leva. Dom älskar mig för den jag är:) Å så hoppas jag att det kommer vara i fortsättningen också. Det är svårt att prata om ätstörningar å självmordstankar med andra. Men igenom min blogg så kan jag få lätta på mitt hjärta. Jag begär inte att alla ska förstå å tycka synd om mig. Jag vill bara att fler som känner mig ska ha en förståelse till varför jag inte alltid mår bra å varför jag inte alltid vill äta. Dom vänner som står mig närmast (nämner inga namn, ni vet vilka ni är) dom vet att allt om mig å min sjukdom. Det är också dom som hjälper å ställer upp för mig. För dom behöver jag inte förklara något. De liksom bara vet allt. Skulle det till ex. vara någon dag jag inte kommer upp. Då finns det några jättenära vänner till mig som jag kan ringa å säga:
- Idag är det en dålig dag. Jag tror inte jag kommer upp ur sängen.
Då brukar ofta den jag ringer till säga:
- Vill du att jag ska komma?
Men ibland kan det bara räcka med att jag får prata med någon som vet hur jag har det å som vet vad jag går igenom. Jag har många vänner, men det är få som verkligen vet allt om mig. Jag själv valt att inte berätta allt för alla. Det är av olika anledningar som jag inte säger till alla. Dels har inte alla med mitt liv att göra. Men sen finns det dom som bara säger:
- Ryck upp dig! Ta tag i ditt liv nu. Jag kan inte hjälpa dig, det är bara du som kan hjälpa dig själv.
Så då tycker jag att jag kan undanhålla lite saker för vissa. Det är inte de jag behöver höra. Jag behöver istället höra.
Jag finns här för dig, jag ska hjälpa dig. Vad som än händer så finns jag här. Å det har inte många sagt till mig. Dom som har det dom menar verkligen. Medan andra säger. Du kan ringa mig 24/7 men sen när jag väl gör de så säger dom till slut. Jag orkar inte höra längre Johanna. Allt ska bara handla om dig. Jag då, jag kanske också mår dåligt. Dom som säger de kan sluta säga den finns för mig 24/7 om dom VERKLIGEN INTE MENAR DE. Så det så. Nu har verkligen jag gått in djup på mitt liv. Samtidigt tror jag att allt detta som kom upp nu behövde komma upp. Jag får liksom lätta på mitt hjärta igenom skrivandet i min blogg. Dessutom vet jag att många följer mitt liv i bloggen. Å självklart undrar säkert en massa av er hur jag egentligen mår. Jag tar ju på mig en mask varje morgon som kanske inte riktigt visar mitt rätta jag. Men det är sååå lätt att dölja sitt rätta jag. Jag har nu gjort det i 7 år. Dolt mitt rätta jag alltså. Men för de vänner som står mig närmast så har jag inte gömt mig bakom en mask. För dom kan jag visa mitt rätta jag. Även om jag vill gråta, skratta eller bara sitta tyst. Jag kom ihåg en kompis som sa till mig en gång.
Johanna varför måste du dölja ditt vackra ansikte? Du är ju helt underbar som person å ditt ansikte är verkligen det sista man vill se innan man somnar. Å det har satt sig in mitt hjärta:) Men det är sällan någon säger något sådant till mig nu för tiden. Men det händer. Så jag har sakta men säkert bestämt mig att jag mer å mer ska visa mitt rätta jag. Oavsett hur andra vill. Vill jag gråta så ska jag få de. Behöver jag någons som håller om mig så hoppas jag någon gör de. Att få kärlek å vänskap av mina vänner är jätteviktigt för mig. De vet de vänner som känner mig väl.

Nu börjar klockan dra iväg å jag känner väl att jag har öppnat mig nog för idag. Men nu har ni fått en liten inblick i mitt liv å hur jag lever å mår idag. Jag tar varje dag som den kommer!!!! Speciellt nu när jag sörjer mina 2 ABSOLUT BÄSTA tjejkompisar Anna Persson som gick bort den 15 februari 2007 & Clara Hermelin som gick bort den 1 juni 2009<3 Det är en procedur att få låta mig själv få sörja mina vänner som inte längre finns i livet. Att förlora dom var bland det värsta som hänt mig. Å sorgen efter båda 2 är lika stor nu som den dagen dom lämnade livet på jorden. Men jag vet att dom är otroligt nära mig. Jag vet att dom kan se å höra mig. Dom kommer vaka över mig så länge jag lever. Det känns tryggt:) Så med Clara å Anna som mina änglar å mina vänner vid min sida så kommer jag klara mig igenom allt jobbigt. Det vet jag. Men ta vara på varandra, imorgon kan du ha mist någon du inte ha sagt att du älskar. Så en mening man INTE kan säga för mycket är:

JAG ÄLSKAR DIG!!! Å den meningen vill jag rikta till alla mina vänner, min underbara familj å min släkt för övrigt<3<3

Det får avsluta min blogg för denna gång // Johanna

Är på besök hos mormor<3

Hej alla mina bloggläsare!

Nu börjar jag komma tillbaka med bloggandet sakta men säkert.
Just nu sitter jag hemma hos mormor å Sören när jag skriver detta blogginlägg. Jag å min mamma är här för att hjälpa Sören att ta hand om mormor som är svårt sjuk. Inte nog med det, så är denna dag en ganska dålig dag för mormor. Hon mår inte alls bra, hon har nästan varken ätit eller druckit ordentlig på några dagar. Det är faktiskt väldigt oroväckande Så idag kom ASIH hit å satte dropp på mormor så hon i alla får i sig lite vätska. ASIH står för Avancerad sjukvård i hemmet för er som inte visste det. Nu undrar ni säkert hur jag vet de. Jo jag har själv haft kontakt med ASIH fast i andra sammanhang än vad mormor har. Dock att jag hade bara ASIH en kort tid. Men det känns skönt att ändå få vara här hos mormor för att få vara nära henne. Jag blir lugnare å mamma blir också lite lugnare när vi får hos henne. Men det är också enormt känslosamt att vara här. Ingen av oss har en aning om hur länge vi får ha vår älskade mormor/mamma i livet. På ett sätt känns det som att det är väldigt nära nu men samtidigt så vill man inte att det ska vara de. Jag vill ha kvar min mormor så länge det går. Men som det är nu så vet man inte. Det kanske kunde vara bäst att låta henne få somna in trots att man vill ha henne kvar. Nu kan vi egentligen bara vänta å se hur det blir. Vi kan bara vårda mormor å se till att hon inte har ont den sista tiden hon har kvar. Nu vill alla vi anhöriga till henne vara hos henne så mycket som möjligt. Både hennes 3 döttrar, barnbarnen å henne syskon. Alla vill vi vara hos henne nu å ta hand om henne. Även hennes man Sören som tar hand om henne mest vill vara hos henne så mycket det bara går. Nu ligger mormor för tillfället i sängen å sover. Hon ser så frid full ut nr hon ligger å sover. Jag sitter i köket medan mamma pysslar lite med allt å Sören ska precis till att sätta sig å fika brevid mig. Vi går då & då å tittar till mormor å ser till att hon har det så bra det bara går. Jag å mamma ska vara här till kl. 17.30 då rullstolstaxin kommer å hämtar oss.

Imorgon börjar en ny vecka å det börjar närma sig med stormsteg till min operation. Det känns både jobbigt å skönt på samma gång. Jag vill göra operationen för att kunna gå bättre men det är också jättejobbigt att genomgå den stora operationen. Men jag har min älskade vän Jossan som följer med mig den dagen jag ska läggas in. Hon följer med mig för att vara ett stöd. Sen om operationen börjar tidigt på morgonen den 26 augusti så ska hon också komma den dagen. Det känns tryggt att hon finns vid min sida. Hon om någon vet vad jag går igenom. Andra säger att dom vet vad jag ska genomgå men dom har ingen aning. Men hon vet, hon har själv gjort många stora operationer. Därför vill jag ha med henne till sjukhuset Självklart kommer mina föräldrar också vara där. Men både Jossan & några andra kompisar kommer besöka mig under min sjukhusvistelse. Men speciellt Jossan som vet hur det är att ligga inne på sjukhus. Men nu till vad som kommer hända mig den kommande veckan. Inte så himla mycket faktiskt. Jag tänkte mest försöka vara hemma å ta det lugnt. Dom flesta av mina kompisar börjar skolan veckan som kommer. Vi i sthlm har alltså skolstarter dem närmaste 2 veckorna. Sen på onsdag om jag orkar vill säga. Så ska jag försöka ta mig till Puffa å träna styrketräning. Känner att det vore lägligt att göra de nu innan operationen. Så om jag orkar så ska jag ta mig dit. Vilket vill säga att jag faktiskt måste tvinga mig dit för att träna. Sen om vädret tillåter i veckan så ska jag åka till Sköndal å simma. Veckan som kommer är sista veckan som Sköndals badet har öppet denna säsong. Känns vemodigt att det redan är slut, men vi har ju något annat att se framemot. Nämligen träffis som öppnar snart igen. Den 4 september då öppnar träffis igen. Å dom öppnar gården med ett dundrade disco. Jag hoppas verkligen jag är utskriven från sjukhuset då så jag kan gå. Men det vet jag dessvärre inte. Jag får ta en dag i sänder, nu till en början så kanske jag överhuvudtaget ska genomgå operationen kanske först. Sen kan jag börja oroa mig om när jag kommer hem å så vidare. Men nu börjar bloggen bli väldans lång:P
Så blir det när mycket händer i ens liv på samma gång. Men som sagt jag känner att jag äntligen kan ta nya krafter till att börja blogga igen. Så nu ni alla mina bloggläsare, nu är jag tillbaka så nu kommer jag börja skriva blogg varje dag. Eller i alla fall försöka skriva blogg varje dag. Kan inte säga nu på förhand vad nästa blogginlägg kommer handla om men det blir väl lite av varje som idag.

Men nu måste jag gå å pyssla om min mormor. Men vi hörs snart igen:)

Massa pussar å kramar från Johanna

En lördag hos mamma<3

Hej hopp allihopa!

Nu var det riktigt länge sen jag uppdaterade min blogg.
Tyckte det kändes som det var dags för det igen. Jag sitter hemma hos mamma just nu när jag skriver denna blogg. Kom hit för typ 30 minuter sedan. Ska vara här hela eftermiddagen å kvällen:) Blir dessutom bjuden på middag till min stora glädje:D Då slipper man ju tänka på vad som ska äta till middag ikväll. Här hemma ska det bli mammas hemmagjorda pizza till middag:) Mumsigt värre kommer det att bli. Mamma gör otroligt god pizza, i alla fall när hon väl får för sig att göra pizza:) Vilket inte blir allt för ofta:P

Jaha så vad har hänt på sistone för min del?
Jo i torsdags så kom jag hem efter 5 härliga dagar på Blidö tillsammans med 2 kompisar:)<3 Jag har haft det jättebra å mysigt där ute på landet. Annars har jag tillbringat en massa tid i Sköndal där jag har hängt med polarna:) En massa sol å bad har jag också hunnit med. Men nu börjar det sakta men säkert börja närma sig höst å skolstarter för samtliga skolungdomar i hela Sverige. Nu dom kommande 2 veckorna så kommer alla skolor att starta igen efter ett långt sommaruppehåll. Men för min del så vart inte planerna riktigt som jag hade tänkt mig. Jag hade ju egentligen tänkt plugga nu till hösten men det kom upp annat som jag måste ta itu med först. Så pluggandet får vänta till januari 2010 istället. Går allt som planerat så kan jag börja plugga då:) Jag ska om bara 11 dagar opereras på KS. Den här operationen har varit planerad länge så nu blir den äntligen av. Men det är med blandade känslor som jag läggs in och ska genomgå en sådan stor operation som det är. Mer om operationen kommer jag skriva om när det börjar närma sig. Jag kommer som sist jag låg inne, kunna ha med mig min dator så ni kommer få färsk uppdatering om vad som händer på sjukhuset hela tiden. Det var en order från några av mina bloggläsare att datorn måste med när jag ska ligga inne en längre tid. Så datorn kommer vara med mig på sjukhuset så det kan ni vara lugna för:) Alldeles nyss kom lillesyrran hem från jobbet. Hon jobbar på ett café inne i stan så hon hade en massa godsaker med sig hem som vi troligtvis kommer äta till efterätt efter middagen. Om jag inte råkar roffa åt mig lite innan middagen vill säga:D:P Middagen kommer bli lite senare än vanligt ikväll för vi måste vänta på min andra lillasyster som också jobbar idag. Jag börjar känna hunger redan nu men jag får snällt vänta tills de e middag.
Nä nu börjar mitt blogginlägg bli ganska långt. Kanske dags att börja avsluta den! Men först vill jag rikta ett STORT TACK till min bästa kompis Josefin även kallad Jossan för att hon ALLTID finns för mig 24/7<3<3<3 Hon ställer upp för mig vilken tid det än är på dygnet. Hon vet exakt hur jag mår å varför jag mår som jag mår. För henne behöver jag inte förklara allt. Hon liksom bara vet igenom att bara titta på mig. För henne kan jag verkligen inte dölja något. Hon till å med hör om det är något när vi pratar i telefon med varandra. Det är ingen annan som känner mig så pass väl så det räcker med att se på mig å man förstår att det är något. Med undantag mina föräldrar förstås. Så Jossan du ska veta hur mycket jag älskar dig å jag hoppas verkligen du vet de:)

Jag älskar dig av hela mitt hjärta gumman<3<3<3 Jag hoppas vi kan vara vänner för all framtid:)<3<3<3

Nu får ni ha det så bra å kan riktigt njuta av den sista värmen:) Rätt som de e så är höstkylan å mörkret här igen:)

Massa kramar från Johanna

Låt: Utan dina andetag

Jag vet att du sover
känner värmen från din hud
bara lukten gör mej svag
men jag vågar inte väcka dej nu


Jag skulle ge dej
allting du pekar på
men bara när du inte hör
vågar jag säga så


Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och genomskinlig grå
blir jag
utan dina andetag


Min klocka har stannat
under dina ögonlock
fladdrar drömmarna förbi
inuti är du fjäderlätt och vit


Och utan ett ljud
mitt hjärta i din hand
har jag tappat bort mitt språk
det fastnar i ditt hår


Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och färglös som en tår
blir jag
utan dina andetag


Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
om du inte ser på
och genomskinlig grå
vad vore jag
utan dina andetag


Vad vore jag
utan dina andetag

Imorgon är en annan dag

Det finns en flicka som jag går till ibland
Hon tycker om mig för jag gör vad jag kan
I hennes tystnad finns så mycket jag vill veta
Så jag stannar hela natten
Fast vi är som eld och vatten

(Kom) så länge hjärtat slår
(Kom) så länge spänningen finns kvar
I morgon är en annan dag
(Kom) så länge solen ler
(Kom) så länge lusten ger och tar
Så fort när allt försvinner
I morgon är en annan dag

Hon målar tavlor som jag aldrig får se
Hon sjunger sånger när ingen sitter bredvid
I hennes ögon finns en längtan efter mera
Så jag stannar hela natten
Fast vi är som eld och vatten

(Kom) så länge hjärtat slår
(Kom) så länge spänningen finns kvar
I morgon är en annan dag
(Kom) så länge solen ler
(Kom) så länge lusten ger och tar
Så fort när allt försvinner
I morgon är en annan dag

Tiden är som ett timglas i din hand
Där sekunder och minuter blir till år
Jag vill ha allt det jag får

(Kom) så länge hjärtat slår
(Kom) så länge spänningen finns kvar
I morgon är en annan dag
(Kom) så länge solen ler
(Kom) så länge lusten ger och tar
Så fort när allt försvinner
I morgon är en annan dag

I morgon är en annan dag

Denna underbara låt gör mig alldeles varm inom mig. När jag hör den så tänker jag på mina älskade vänner. Den starka kärleken jag känner till mina vänner<3 Utan dom & jag hade inte varit den jag är idag. Dom ställer upp för mig 24/7 å speciellt nu när jag inte alls mår bra. Det är så mycket jobbigt som händer i mitt liv just nu. Speciellt tänker jag på min kommande operation jag ska göra den 26 augusti på Karolinska sjuhuset i Solna. Jag vill inte operera men jag vet att i längden så kommer det bli bra. Men vägen dit känns VÄLDIGT låååång å jobbig just nu. Det blir massor med rehabilitering efteråt å det kommer nog ta minst 6 månader innan jag är helt återställd. Men nästan 1 helt år innan jag har fått full muskelstyrka i mina ben igen. Jag har inte gjort en sådan stor operation på flera år. Så jag vet inte alls riktigt hur jag kommer må efteråt. Därför hoppas jag att jag har många vänner som vill hjälpa å stötta mig under tiden jag är på sjukhus men också sen då jag är hemma å ska försöka komma tillbaka till vardagen. Jag hoppas speciellt att en person kommer vara vid min sida<3 Jag vet att hon kommer vara där vad som än händer. Hon ska även följa med mig när jag skrivs in på sjukhuset den 25 augusti.

Jossan du är den som har funnits hos mig nu den sista tiden då jag har mått jättedåligt. Ända sen Claras begravning har du stötta mig. Ingen har nog riktigt förstått hur dåligt jag har mått. Alla tror att jag mår bra bara för att jag inte gråter hela tiden. Men inom mig så skriker jag å tårarna bara rinner av ilska å smärta:( Men ingen annan än du Jossan har riktigt sett hur dåligt jag mår. Jag är faktiskt förvånad att ingen annan har sett det. Dom flesta borde känna mig väl å vet hur dåligt jag mår. Clara å jag har stod varandra jättenära under hela gymnasiet men även efter. Vi hade massa planer tillsammans inför framtiden. Jag vet att alla har mått jättedåligt efter allt som har hänt. Alla har vi förlorat en ängel som Clara är å var. Men ändå måste man finnas för varandra, stötta varandra, trösta om någon gråter. Jag känner att jag har funnits till hands för den som har mått dåligt. Men har någon funnits för mig? Nä inte riktigt kan jag väl säga. Men sen kom du min älskade vän<3<3<3<3 Du öppnade din famn å sa jag vill trösta dig, jag vill finnas för dig. Jag ska hjälpa dig igenom det du går igenom. När du sa det då kunde jag äntligen få släppa ut mina tårar. Du har fått mig att verkligen visa mitt rätta jag. Alla tror att jag är jättestark å klara allt. Men ibland behöver till å med dom starkaste tröst å en famn att få gråta i. Det har jag inte haft på evigheter, alla andra har fått gråtit hos mig men jag har inte kunnat få gråta hos någon. Men nu har jag äntligen en jag kan gråta ut hos. Å jag ÄLSKAR DIG gumman<3<3<3<3<3 Jag hoppas vi kan vara vänner för all framtid:) Jag dör hellre än att förlora dig<3 Du är min klippa i mitt liv, min lyft jag andas. Ja utan dig å jag är ingenting. Men nu vet jag att du finns vid min sida å hand i hand ska vi gå igenom den jobbiga tiden framför mig. Med dig vid min sida så vet jag att jag kommer klara mig.

Ämne om allt i samhället

Hej allihopa!

Nu var det bra längesen jag satt å skrev ett blogginlägg. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för det, men jag har inte haft motivation över huvudtaget till att skriva. Ändå har jag haft massor med ämnen jag skulle kunnat skriva om. Men nu i alla fall så sitter jag här å jag tänkte ta å skriva lite. Men denna gång ska jag faktiskt inte börja med att skriva om mig själv utan jag tänkte ta å skriva om något helt annat. Min blogg handlar ju till stor del om mig själv men den handlar också om ämnen som rör samhället i sig. Till exempel varför funktionshindrade diskrimineras i dagens samhälle. Varför inte vi ska ha samma rätt som alla andra till att kunna leva ett "normalt" liv. Göra saker som alla andra gör m.m. Som en självklarhet att till ex. kunna åka kommunalt istället för att ta färdtjänst/rullstolstaxi. Vem har sagt det att alla som till ex. sitter i rullstol ska åka färdtjänst/rullstolstaxi istället för att ta bussen, tunnelbanan eller tåget som alla andra. Jag är verkligen emot personer som säger att bara för att till ex. jag sitter i rullstol så kan INTE jag åka tunnelbanan till ex. Men det är just det jag kan göra. Jag har kunnat åka tunnelbanan sen jag var ca. 13 år. Mina föräldrar har "släppt" mig väldigt tidigt. Det innebär att jag själv har fått upptäcka världen å dess utmaningar utan att ständigt ha en assistent som hjälper mig eller att någon annan som följer med mig vart jag än går. Jag har fått lära mig att vara självständig väldigt tidigt. Å det är jag jättetacksam till att mina föräldrar "släppte" mig så tidigt som dem faktiskt gjorde. Dem gjorde nog mycket det pga. att jag är storasyster också till 2 små yngre syskon. Men sen också för att jag skulle lära mig vara självständig på egen hand. Så därför var det självklart för mig att lära mig till ex. åka kommunalt som alla andra. Visst visa bussar kan jag fortfarande inte åka med, men jag kan både ta tunnelbanan överallt samt att jag kan åka pendeltåget. Bara att kunna ta mig överallt i Sthlm gör att jag känner mig som vem som helst trots att jag har ett funktionshinder. Å dessutom ett gravt sådant också. Men det beror ju på vem man gemför mig med. Vissa anser mig som gravt funktionshindrad medan andra tycker att jag har ett väldigt lindrig form av funktionshinder bara för att jag klarar nästan allt själv. Det är vissa saker jag inte klarar själv men dem är så få så det märks inte om man inte känner mig väl. Dem som känner mig väl vet vad jag kan å inte kan. Men att vara ute på stan själv som alla andra, det är något jag kan å vill vara så ofta jag bara kan. Men när jag är ute så är det många som tror att jag har en assistent med mig. Men jag har faktiskt inte det, jag kan gå å shoppa som alla andra på egen hand. Även om det är roligare att göra det tillsammans med någon. Så jag uppmanar alla med något form av funktinshinder/funktionsnedsättning att vara ute så mycket som möjligt i samhället å leva ett liv som alla andra. Detta ämne om hur samhället ser på personer med någon form av funktionshinder/funktionsnedsättning är ett hett ämne bland mig å mina kompisar. Vi alla har någon gång blivit drabbad av otillgänglighet & diskriminering av något slag. Framför allt att alla tror att vi inte kan åka kommunalt. Jag brukar därför säga till mina kompisar att vi måste vara oftare ute på stan å visa oss & att vi faktiskt kan det. Så när jag ska någonstans där jag vet att jag antingen kan åka tunnelbana, buss eller tåg så åker jag hellre det än att beställa en färdtjänst/rullstolstaxi. Men funkar inte det så tar jag ju färdtjänst/rullstolstaxi i såna fall om jag kan åka annat. Men så lite som möjligt helst. Därför vill jag starta ett forum där personer med någon form av funktionshinder/funktionsnedsättning kan besöka å kanske få råd å stöd om hur det till ex. är att åka kommunalt eller bara vara ute på stan en heldag utan sin assistent om man nu har en sådan. Jag är ofta ute på stan å vet vilka hinder man kan möta. Jag vet hur svårt det kan vara ibland att komma in i affärer bara för att dem kanske har en trappa in, en dörr som inte har dörröpnnare på m.m. Vi ska dessutom inte prata om Sthlms alla krogar där vi som sitter i rullstol inte tar oss in i. Även om vi nu skulle ha åldern inne så är det inte säkert att vi kommer in pga otillgängligheten & att dem kanske inte har en handikapptoalett till ex. Därför ska jag nu under hösten försöka kolla in några krogar i Sthlm för att se hur pass tillgängliga dem egentligen är. Det kan handla om att jag & några vänner bestämmer oss för att gå ut en fredag eller lördags kväll. Bara gå ut å dansa å ha kul. Då kommer vi ju märka om vi kommer in eller inte. Skulle det vara så att jag eller dem som jag är med inte kommer in pga. otillgänglighet å INTE pga åldergränsen så kommer jag börja "bråka" lite. Det är ju faktiskt så att HELA Sthlm ska vara tillgänglighetsanpassat till 2010. Den lagen om att otillgänglighet ska vara diskriminering tillträdde år 2000. Allt utom K:märkta hus ska göras om eller ändras så att alla kan ha en möjlighet att komma in på samma villkor eller kunna delta i alla aktiviteter som kan tänkas finnas. Om jag kommer till ett ställe där det är otillgänglig så kommer jag i första hand ta kontakt med krogägaren eller den som äger byggnaden å se om han/hon skulle vara villig att ha ett samarbete för att kunna göra krogen/byggnaden tillgänglig till den mån man kan. Jag har många gånger hjälp olika ställen till att göra stället mer tillgängligt så att alla kan vara där på samma villkor Det är viktigt för mig. Annars diskrimernars vi med funktionshinder/funktinsnedsättning. Så finns det någon/några där ute som skulle vilja tillsammans med mig starta detta forumet så ta kontakt med mig. Ni behöver inte vara bosatta i Sthlm utan detta gäller alla i HELA Sverige. Ta då kontakt med mig på min mail.
Adressen är: Delfin_jojon@hotmail.com.

Dit kan du/ni höra av er om ni någon skulle vilja ge er ut på äventyr i Sthlm å kanske åka kommunalt eller lära dig åka kommunalt. Jag hjälper dig/er gärna med det. Det är ju bra om du/ni inte ger ut på egen hand FÖRSTA GÅNGEN du/ni ska åka kommunalt. Så hör av dig/er på min mail så kan vi nog fixa så vi kan ses. Jag hjälper också gärna till med att visa vilka krogar som är bra å är det någon som första gången går ut å känner att man behöver lite vägledning så gör jag gärna de också. Ta bara kontakt med mig i god tid. Jag ska nog också passa på att säga att jag kan kommunicera med både bliss & teckenspråk samt att jag är lärtlärd till att lära mig olika sätt att kommunicera på. Så om du/ni känner er osäker så har jag många kompisar som kommunicerar på massa olika sätt. Så att kunna förstå någon har jag inga problem med alls:)

Ja det var det hade jag att skriva om för denna gång. Nu hoppas jag kunna komma igång med bloggande igen efter detta långa uppehåll som varit. Men nu har jag tagit nya krafter å har dessutom massa nya saker att skriva om. Som inte bara handlar om mig själv. Men nu i första hand så ska jag ge mig ut på uppdrag att ta reda på hur egentligen tillgängligt det är runt om i Sthlm. Å finns det andra som vill hänga på så visst. Men det gäller att vi till stor del åker kommunalt å inte färdtjänst/rullstolstaxi.
FÖR NU ÄR DET VERKLIGEN DAGS FÖR OSS ATT VISA UTE I DET VERKLIGEN LIVET/SAMHÄLLET!!! Men jag hoppas nu att så många som möjligt nappar på min idé att starta ett forum. Men SJÄLVKLART kommer ALLA vara välkomma dit. Jag vill också passa på att säga att jag kommer ha mycket tid till att kunna åka runt å föreläsa på olika skolor, jobb m.m. nu i höst. Jag tycker det är viktigt att dela med mig av min kunskap om bland annat mitt egna funktionshinder men också hur det är att leva med ett funktionshinder/funktionsnedsättning. Så vet du/ni kanske någon bra skola, arbetsplats eller företag som gärna vill att jag kommer å föreläser så gör jag gärna det. Jag vill bara veta det senast 2 veckor innan besöket så jag kan planera lite. Annars får ni ha det så bra så hörs vi snart igen.
Nu kommer det inte gå så länge till nästa gång jag skriver blogg igen.

//Johanna den 2/8 -09