Vi fann varandra i sorgen efter våra älskade livskamrater
Allt var planerat för ett ståtligt kyrkbröllop i Dalby. Lotta Mårtensson skulle gifta sig med Benny Löfstedt, mannen hon älskade. De var föräldrar till en pojke och anade att han snart skulle få ett litet syskon. Men lyckan skulle inte stanna kvar hos den lilla familjen och livet aldrig bli som förut…
Familjen Mårtensson/Dahl hemma i Dalby. Lotta, Micke och barnen Janni, 11 år, Jim, 14 år, Måns 2 och ett halvt år och Jesper som snart fyller 6 år.
Dalby kyrka, utanför Lund, är Skandinaviens äldsta bevarade stenkyrka och en riktig turistattraktion. Det var här Lotta Mårtensson skulle gifta sig med sin stora kärlek Benny Löfstedt en novemberdag 2004.
Här skulle de vandra kyrkgången fram, hand i hand, och inför prästen och alla festklädda gäster lova att älska varandra i nöd och lust.
Den vitkalkade kyrkan reser sig mot en klarblå vinterhimmel. Vinden tar tag i de torra löven runt en ung kvinna som sitter på huk vid en av gravarna på kyrkogården.
– Nu tänder jag nya ljus till dig Benny, säger Lotta med mjuk röst. Du behöver inte vara orolig, det kommer aldrig att bli mörkt här hos dig.
Benny Löfstedt dog i en trafikolycka den 16 mars 2004. Ett par veckor innan han skulle fylla 30 år. Ett halvår före sin planerade bröllopsdag.
Benny rycktes bort när livet log som varmast mot honom och sambon Lotta. Ett ungt, lyckligt par som flyttat in i ett eget radhus och var stolta föräldrar till en liten pojke. Familjelyckan skulle krönas med ett kyrkbröllop i deras egen kyrka hemma i Dalby.
Men det blev aldrig så. Det blev begravning istället för bröllop. Sången ”Aldrig ska jag sluta älska dig”, skriven av Jonas Gardell, som Lotta tänkt sjunga för sin älskade på hans 30-årsdag då bröllopsplanerna skulle avslöjas, den blev inte början på ett lyckligt liv som äkta makar. Den blev en sista hälsning.
Lotta besöker Bennys grav på Dalby kyrkogård flera gånger i veckan. ”Graven är mitt skötebarn”, säger Lotta. ”Ljusen i lyktorna ska alltid brinna”.
Lotta var bara 28 år när hon fick ta farväl av sin trygge, starke Benny, som hon träffade när hon var 18 år. Benny med de varma, mjuka händerna. Han som kunde allt om datorer och som med säker hand skötte familjens ekonomi. Benny, vars största ögonblick var när han höll sin nyfödde son Jesper i famnen och stolt sa: ”Jag är pappa!”.
Pratar fortfarande
Idag är Lotta 31 år och det går inte en dag utan att hon pratar med sin Benny. Högt, om hon är ensam, eller tyst inuti sitt huvud. Han är – och kommer alltid att förbli – en del av henne.
Bennys foto finns överallt hemma i radhuset. På kylskåpet. På köksbordet. På väggen i sonen Jespers rum. På Lottas nattduksbord. Och på skåpet i vardagsrummet.
Just fotot ovanpå skåpet, en bild av Benny med lille Jesper i famnen, lägger man märke till lite extra. Intill står en vacker bukett blodröda rosor, en ängel och två tända ljus. Och så finns här ytterligare ett inramat foto. Ett foto av Nina. Nina dog i cancer ett par månader efter att Benny miste livet i den tragiska olyckan. Nina efterlämnade man och två små barn. Micke Dahl blev änkeman vid 31 års ålder och sönerna Janni och Jim miste sin älskade mamma.
Det brinner massor av stearinljus i radhuset i Dalby, det är varmt och ombonat. I det mysiga köket samlar Lotta gärna sin familj och det stora köksbordet rymmer många. Det behövs, för i somras flyttade Micke, 34, Jim 14 och Janni, 11, in hos Lotta.
Fotografierna av både Nina och Benny har en hedersplats i Micke och Lottas gemensamma hem.
– I början mådde jag jättedåligt när jag insåg att jag hade känslor för en annan man. Jag kände mig otrogen mot Benny. Men när hans mamma sa till mig: ”Lotta, det är nog Benny som har skickat Micke till dig för att du ska ha det bra”, då blev det lättare att ta kärleken till sig igen.
– Och idag har jag en ny familj. Jag har fått en ny man att älska, jag har fått förmånen att vara extramamma åt hans båda barn. Och mina och Bennys två pojkar har fått underbara syskon.
Lotta ler varmt när hon pratar om barnen.
– Ja, vi fick faktiskt två barn Benny och jag. Måns, som snart fyller 3, han blev till bara ett par veckor innan Benny dog. Det var så märkligt, för den kvällen när vi hade mys sa Benny till mig: ”Nu blev det en bebis, gumman. Jag känner det på mig”. Och mycket riktigt. Fem dagar efter Bennys död fick jag det bekräftat…
Benny arbetade med att bygga och serva vindkraftverk över hela landet. Hans sista arbetsdag var en klar och solig dag i mars. Benny var i Småland och ringde Lotta strax efter lunch och berättade att han var på väg hem.
Benny var punktligheten själv och Lotta visste när det var dags att börja spana efter bilen genom köksfönstret.
– Benny var alltid noga med att ringa om han blev sen. Därför blev jag lite orolig när han inte kom och när han inte ringde. Och när jag ringde hans mobil fick jag inget svar...
Ringde på dörren
Timmarna gick, det blev mörkt. Lotta satt i soffan i vardagsrummet med lille Jesper som slumrade i hennes knä. På soffbordet framför henne brann två gråa ljus som hon och Benny bara hade som prydnad och aldrig tänt förut. Lotta vet inte varför hon tände dem just den här kvällen, men hon satt och tittade in i de stilla lågorna när det ringde på dörren. Klockan var elva minuter över sju.
– Jag blev iskall i hela kroppen och det knöt sig i magen. För jag förstod vem som stod utanför och bestämde mig för att inte öppna. En röst inom mig sa att Benny var död.
Det ringde igen. En lång, envis signal. Lotta reste sig sakta, lade den sovande Jesper i soffan och öppnade försiktigt ytterdörren en liten springa, så att hon kunde se den uniformerade polismannen med sammanbitet ansikte.
– Jag sa till honom att han skulle berätta att Benny bara var skadad, då skulle jag släppa in honom.
– Polisen frågade om det var jag som var Lotta, om jag var Bennys sambo. Sedan sa han de fruktansvärda orden: ”Jag kan inte säga att Benny är skadad. Han omkom i en trafikolycka i Älmhult klockan 14.35”.
Lotta gläntade ytterligare lite på dörren och fick se en kvinnlig polis. Sedan upptäckte hon att även prästen som döpt Jesper stod utanför. Då brast allt och Lotta skrek ut sin smärta och förtvivlan.
Hemma i radhuset samlades snabbt hennes närmaste som försökte trösta och hjälpa, men Lotta lät ingen komma nära. Istället gick hon in i en garderob och satt ensam och grät.
Det var lille Jesper som fick mamma att slutligen komma till ro denna fasansfulla natt. När han vaknade upp ur sin slummer i soffan var han omgiven av ledsna människor och behövde sin mamma. Så Lotta tog honom i handen och gick upp på ovanvåningen och nattade sin lille pojke. Sedan somnade hon själv utmattad intill honom.
När hon vaknade nästa morgon visste hon att det var en massa praktiska saker som måste lösas mitt i den bedövande sorgen. Och hon bestämde att hon ville ordna allt själv.
– Jag ringde dagis och förklarade att Benny omkommit i en trafikolycka, att jag inte orkade ge Jesper någon glädje hemma och att jag skulle vara tacksam om han fick komma till dagis.
– Personalen var underbar. De hade tänt ett ljus när vi kom och de skrev en bok som fylldes med hälsningar till Jespers pappa.
Lotta kontaktade själv begravningsbyrån, hon valde kista och urna. Hon plockade fram Bennys favoritjeans och hans favoritskjorta som han skulle kläs i till begravningen. Hon samlade ihop gosedjur, brev och teckningar som skulle få följa honom på sista resan.
Och hon bestämde att hon måste få se Benny en sista gång. Två dagar efter olyckan fick hon komma till bisättningen i Lund.
– Jag hade blivit varnad att han var väldigt skadad så min pappa, som är ambulanssjukvårdare, gick in först för att göra mig beredd på vad som väntade.
– Men Benny var jättefin där han låg på båren. Han såg stark ut och hela ögonblicket var väldigt fridfullt. Jag pussade honom och sa: ”Jag ska fixa detta. Du vet att du kan lita på mig. Jag ska inte svika dig nu”.
Fem dagar efter att Benny omkom gjorde Lotta ett graviditetstest som bekräftade det hon misstänkt. Hon var med barn. I hennes mage växte ett nytt litet liv. Bennys barn.
– Jag gjorde ett nytt besök på bisättningen. Jag fick se Benny i sin kista, klädd i de kläder jag valt. Jag berättade för honom att jag väntade vårt barn. Sedan lade jag ner graviditetstesten bredvid honom i kistan.
– Jag förstår fortfarande inte att jag orkade resa mig och gå därifrån när jag visste att jag aldrig skulle få se honom igen. Jag vet inte var jag fick den styrkan ifrån. Kanske var det från Måns, barnet jag väntade.
Lottas första tanke när hon fick veta att hon var med barn var: ”Det går inte. Mina barn ska ha samma rättigheter som alla andra, de ska ha en pappa”. Och hon var livrädd för hur hon skulle klara det ekonomiskt.
– Men så insåg jag att barnet var en gåva från Benny. Och han ville ju så gärna att vi skulle få ännu ett barn. Plötsligt var det som om livet återvände. Jag fick aptit igen. Jag hade fått nytt hopp.
Lottas barn Jesper och Måns blev räddningen för Lotta under den första förfärliga tiden efter Bennys död. Jesper behövde hennes kärlek, och i magen växte Måns som ett minne av deras tid tillsammans.
Inför begravningen pratade Lotta med prästen och sa att det var viktigt att han skulle berätta om det väntade barnet. Och så fick det bli. Under begravningsgudstjänsten sa prästen: ”Benny dansar och ler i sin himmel idag, för han ska bli pappa igen”. Ett glädjens budskap i ett mycket tungt ögonblick.
Overklig upplevelse–
Begravningen var fin men svår. Det var overkligt att sitta där och tänka: ”Jag är en änka som ska ta farväl av min man”. Det var skärtorsdag och första gången efter Bennys död som jag orkade träffa släkten. Men efter begravningen gick jag hem och satt bakom nerdragna persienner hela påskhelgen.
Lotta slöt sig som en mussla efter Bennys död. Den levnadsglada, utåtriktade Lotta var försvunnen. Hon orkade inte prata med vänner som ringde henne. Men de förstod och lät allt ske i hennes takt. Lotta är också mycket tacksam för det fantastiska stöd hon fick från sina föräldrar, syster och bästa väninna Veronicka.
En livlina i sorgen blev Vimil, föreningen ”Vi som mist någon mitt i livet”.
– Jag hade ingen aning om att den existerade och fick tipset av en väninna i Stockholm. Hon tyckte jag skulle gå in på deras hemsida för där skulle jag möta andra människor som var i samma situation.
– Först var jag väldigt tveksam. Jag var ju hopplös på datorer – det var Bennys avdelning. Jag visste varken hur man gick in på internet eller hur man skrev ett mejl.
– Men när jag väl fått hjälp med detta och kom i kontakt med Vimil, var det en otrolig tröst och styrka. Jag trodde ju att jag var ensam i hela världen om att ha blivit lämnad ensam med ett litet barn i magen. Men det var jag inte!
– På hemsidan kunde jag läsa om andra människors sorg. Och jag började skriva i gästboken som blev lite av en dagbok för mig. Varje dag gick jag in och skrev ner mina tankar. Det kunde vara en mening, eller flera. Men det var skönt att få skriva av sig. Och jag lämnade min mejladress så att andra medlemmar hade möjlighet att svara och kommentera det jag skrivit. Det var ett starkt stöd i svåra stunder.
I november 2004 anordnade Vimil en träff i Åhus. Lotta var gravid i åttonde månaden och hade inte alls lust att åka, men blev övertalad av sin mamma.
Det satt redan 25 personer nere på stranden när Lotta kom och trots att de var totala främlingar hälsade de henne med ”Hej Lotta!”
– Det kändes fint att bli så väl mottagen. Vi hade en trevlig dag tillsammans. En av killarna i gruppen tog en massa bilder som han sedan lade ut på Vimils hemsida. Fotografen hette Micke Dahl.
Micke och Lotta började så småningom mejla till varandra. För när Lotta fött sitt lilla barn var det som om hon vände blad i livet. För första gången efter Bennys död tyckte hon att det var skönt att komma ut och hon gick långa promenader med barnvagnen. Hon orkade åter igen ta kontakt med människor. Och hon började prata.
En av dem hon pratade mest med var Micke.
– När Lottas sorg fick henne att sluta sig och bli tyst, reagerade jag precis tvärtom efter Ninas död, säger Micke. Jag fick ett enormt behov av att prata om min sorg. Det var mitt sätt att gå vidare.
Lotta och Micke pratade via mejl. Och i telefon. Och de träffades tillsammans med sina barn. Deras vänskap övergick sakta i kärlek. En känsla som var helt främmande för dem båda två i början. De var säkra på att de aldrig mer skulle vara redo att möta kärleken igen.
– Micke jobbade på radion då, på trafikredaktionen. Vi hade känt varandra ett halvår när jag plötsligt hörde hans röst i radion och kände ett pirr i magen. Jag blev först helt förskräck. Vad var detta! Men så kom jag på mig själv med att jag log.
Och Micke märkte på Lotta att hon mådde bättre. Han kunde få henne att börja prata om Benny. Om sorgen. Och de vågade vara ledsna inför varandra.
– Konstigt nog repar man sig efter sorgen då man mist sin hjärtevän. Men det går inte en dag utan att jag tänker på Benny. Jag tänker ofta på hur vårt liv skulle sett ut idag, om vi fått fortsätta tillsammans.
Känner närvaroLotta kan känna Bennys närvaro. Dels när hon sitter på bänken på kyrkogården och pratar med honom. Eller hemma. Han finns där, men hon önskar att han kunde visa sig lite mer i hennes drömmar.
– Han är nog lite blyg, säger Lotta och ler varmt.
Den 3 mars i år fyllde Lotta 30 år. Hon firade med en fest för sin familj och sina vänner, det trodde hon att Benny hade velat.
– Han vet ju hur mycket jag älskar att få paket. Och så var det ett bra tillfälle för mig att få presentera Micke för alla mina vänner. Han har blivit väldigt väl mottagen av både släkt och vänner och det gör mig otroligt glad.
En av presenterna Lotta fick var en bok som Micke gjort och döpt till ”Lottas tankar till sin Benny”. På omslaget finns ett foto av en leende Benny. Och inuti finns allt samlat som Lotta skrev i Vimils gästbok under sin svåra sorg.
– Det är en av de finaste presenter jag någonsin fått!
En annan minnesbok har Lotta själv tagit initiativ till. Den som hon tog fram till Måns dop, nästan på årsdagen efter Bennys bortgång. Där låter hon släkt och vänner skriva ner sina minnen av Benny. Det kan vara episoder från hans barndom eller roliga pinsamheter. Boken ska vara färdig när barnen, Jesper och Måns, blivit läskunniga.
Text: Madeleine Walles
Foto: Gugge Zelander
posted by Mini @ 7:35 AM
0 comments
